Polisen har kallat det Facebook-fällan, om en inbjudan till en fest publiceras på den sociala medieplattformen utan att filtrera vilka som kan se evenemanget. I värsta fall kan inbjudan sprida sig som en löpeld på nätet. Det hände för ett par år sedan i en sömning nederländsk småstad. Ryktet om ett 16-årskalas spred sig och 4 000 personer kom till festen. Det behövdes 600 poliser varav några till häst för att avhysa gästerna som bjudit in sig själva.
Lite så verkar situationen vara inom skogspolitiken, fast utan kravallpoliser. Alla vill vara med på festen.
Regeringen arbetar med att ta fram ett nationellt skogsprogram. Projektet initierades av Alliansregeringen men leds nu av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S). Den övergripande visionen är: ”Skogen – det gröna guldet – ska bidra med jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi.” Ett bra mål. Men en genomgång av de fyra underlagsrapporterna som skogsprogrammets arbetsgrupper överlämnande till Bucht på torsdagen pekar på att det handlar om mer än vad som direkt signaleras i visionen. Mycket mer.
Det finns ett värde i att arbeta brett och den fortsatta remissprocessen ska följa det spåret. När skogen är landets kanske viktigaste resurs ökar det ytterligare kraven på ett eftertänksamt och förankrat arbete.
Rapporterna innehåller en del goda förslag. De lyfter återkommande behovet av fler goda skogliga utbildningsmöjligheter, vilket lär behövas om svenska skogar ska vara grunden för en bioekonomi. Att som också föreslås prioritera skog inom svensk utrikespolitik och biståndsstrategier kan vara framgångsrikt.
Samtidigt är det slående hur många olika intressen som gör anspråk på det så kallade gröna guldet. Enligt ett åtgärdsförslag ska skogens alla sociala värden kartläggas. Alla? Att se värden som inte sågverkens avräkningar eller Naturvårdsverkets intrångsersättningar tar hänsyn till kan vara lämpligt. Men skogsägare eller staten bör inte lägga tid på att dokumentera ugglan i granen, den porlande barkbåtsbäcken och pulkabacken.
”Mångbruk” är ett populärt ord i en av rapporterna. Det handlar alltså inte längre om ”skogsbruk” utan om att bruka ett trädbärande markområde för att maximera värden som är sociala, miljömässiga, kulturella och ekonomiska. En utveckling som egentligen kan sägas vara att trampa på stället för det gamla ansvarstagande skogsbruket.
Men vad blir kvar efter att alla intressenter har sagt sitt? Det finns en risk att markägarnas roll inskränks. Äganderätten degraderas till en skyldighet att utföra tjänster som majoriteten har beslutat.
Skogspolitiken börjar bli som en fest där inbjudningarna hamnat på villovägar, alla vill till skogen som tillhör någon annan.