Arrogans kostar. Vi såg det i Norrköping, där Kvartetten med ovanligt pompös självtillräcklighet konstaterade att man skulle fortsätta att regera efter valet, trots att man förlorat sin majoritet, eftersom man inte såg några andra realistiska alternativ. Det bidrog till att Socialdemokraterna – välförtjänt – förlorade en kommunalrådspost.
Region Östegötland styrs också av en fyrpartiminoritet (C+L+MP+S), vilken precis som i Norrköpings kommunfullmäktige inte har egen majoritet. Arrogansen är lika stor i Linköping. Lagom till budgetfullmäktige i tisdags konstaterade Emil Broberg (V) att ingen över huvud taget talat med Vänsterpartiet. Den styrande koalitionen räknade uppenbarligen in V:s stöd, att detta skulle vara gratis och att ingen därför behövde nedlåta sig till att diskutera frågorna över en kopp kaffe med Broberg.
Men sådant kostar, i synnerhet som Broberg redan tidigare varit sakpolitiskt kritisk mot den rådande ekonomiska politiken. Koalitionen släpper lätt och ledigt igenom underskott, vilket långsiktigt är oacceptabelt och, som bland andra Anders Senestad (M) påpekat kan vara olagligt. Vänsterpartiets lösning är en högst oönskad skattehöjning. Men den som motsätter sig en dylik måste samtidigt motbevisa behovet av densamma genom en ekonomiskt stramare politik. Underskott är inget svar.
I denna situation fann Vänsterpartiet för gott att göra en gemensak sak med Moderaterna och Kristdemokraterna, att rösta på deras budgetmotion – vilket tillsammans med Sverigemokraternas röster skulle vinna i regionfullmäktige. Sossarna var förstås rasande och en företrädare förolämpade till och med Broberg för att landa i påståendet att V:s politik var "perverterad". Inga kamrat fyra procent där inte.
Genom budgettekniskt trixande lyckades koalitionen till sist visserligen undvika ett fullständigt nederlag, men tvingades acceptera budgetmotionen från M och KD som tilläggsyrkande. En ovanlig lösning! Men samtidigt uttryck för en ny politisk situation, som känns igen på många håll i landet.
Majoriteter är inte bara svåra att uppnå, desamma skiftar också – ibland nästan från den ena omröstningen till den andra. I den meningen har den gamla blockpolitiken försvagats betydligt. Under sådana omständigheter krävs ödmjukhet och diplomatisk förfining. Socialdemokraterna i regionen saknar uppenbarligen både det och det andra.