Som det går att läsa på nt.se är många arbetare på budföretaget Wolt missnöjda med sina arbetsvillkor. I en bransch där de flexibla förutsättningarna ofta tycks utomordentliga, råder i praktiken ofta usla förhållande. I teorin kan arbetarna visserligen ta vilka uppdrag de vill, men ersättningsnivåerna är dåliga – vilket det går att läsa om på nt.se.
Wolt har varken skrivit under kollektivavtal eller erbjuder de anställda några minimilöner. Tvärtom vittnar några intervjuade arbetare om att lönerna faktiskt sänkts. Eftersom ersättning bara utbetalas under den omedelbara arbetstiden, innebär det att anställda till exempel tvingas betala kostnaderna för återfärd efter genomförd budleverans. Nettoinkomsten efter alla omkostnader kan därmed i värsta fall landa på under tjugo kronor i timmen. Arbetare medger snittlöner på 10 000 kronor i månaden, efter vad som ofta är mycket långa arbetsdagar – för lön utbetalas inte när de anställda "bara" väntar på nästa uppdrag.
Allt detta låter ju helt obegripligt för normala svenska arbetsförhållanden, men möjliggörs eftersom budförarna har tveksamma anställningsavtal. De är bara enrollerade för att kunna utföra uppdrag efter behov (och kan alltså i teorin, om än sällan i praktiken, också tacka nej).
Lösningen erbjuder hemleveranser till relativt låga priser – och goda förtjänster till ägarna. Men som redan nationalekonomen Milton Friedman konstaterade finns det inte något sådant som en fri lunch. Någon måste i slutändan alltid betala och i det aktuella fallet möjliggörs alltså affärsmodellen genom ett hårt utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften.
Vissa anser måhända att det trots allt är en rimlig nyliberal lösning, medan mer konservativa inser att ett samhälle mår bäst av god ordning på arbetsmarknaden. Den allmänna stabiliteten riskerar att skadas av faktiska missförhållanden inom den nya så kallade gig-ekonomin.
Förhållandena snedvrider nämligen konkurrensen och premierar dåligt uppträdande från arbetsgivares sida. Mer nogräknade företag riskerar därmed också att drabbas negativt.
Sett i ett större perspektiv är utvecklingen visserligen inte överraskande, det är ofta så här det ser ut i nya oreglerade branscher. Desamma brukar trots allt självsaneras med tiden, men det förutsätter förstås att det inte lönar sig att missbruka systemet. Då kan istället missförhållanden bita sig fast.
Nu är ju på sätt och vis hela den svenska arbetsmarknaden ganska fri, i den meningen att mycket inte regleras i lag – utan genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Det är en ordning som visserligen inte alltid varit klanderfri (och ibland lett till pampfasoner hos mäktiga fackföreningar), men på det hela taget ändå fungerat bra. Systemet förutsätter naturligtvis att alla verkligen försöker följa överenskomna regler och att det får återverkningar för dem som inte gör det.
Systemet förutsätter emellertid också en hög facklig organiseringsgrad, vilket numera inte alltid är fallet. Bland arbetare på Wolt som NT träffade var knappast någon ansluten. Då hjälper det i längden lite att ordna aldrig så i sig lyckade spontana strejkaktioner. Organiserade konflikter efter gängse förhandlingsförsök skulle ställa besvärliga arbetsgivare inför helt andra utmaningar.
Fackföreningsrörelsen måste alltså bli bättre på att rekrytera nya medlemmar, samtidigt som arbetstagarna måste inse behoven av att organisera sig. Samtidigt som många, även arbetsgivare, har anledning att oroa sig för dagens förhållanden. Om den fackliga vägen förblir stängd kommer nämligen kraven på hårdare lagar att väckas – och inte bara i Sverige. Än så länge har vi visserligen undantag från överstatligt fastställda minimilöner och andra åtgärder signerade EU, men detta kommer bara att fungera så länge vi framgångsrikt kan försvara det som brukar kallas den svenska modellen.