Han brukade med en sorts kärvänlig sarkasm kallas batjka – farsan. Fast det var redan flera månader sedan. Numera är ett betydligt vanligare smeknamn tarakan – kackerlackan.
Snart fyra månader efter presidentvalet som Alexander Lukasjenko fuskade till sig segern i, har hans tidigare faktiskt relativt starka folkliga stöd (eller åtminstone acceptans) förbytts i öppet förakt. Trots allt hårdare repression fortgår demonstrationerna. Senast förra helgen protesterade tiotusentals människor över hela Belarus i vad som liknar utmattningsstrider. Visst är demonstranterna trötta, men det är säkerhetsstyrkorna och polisen (de poliser som ännu inte sympatiserar med demokraterna) också. Och säkerhetsfolket är långt färre.
Samtidigt uppenbaras allt fler ingredienser i Lukasjenkos illaluktade dekokt. Till exempel hur säkerhetsstyrkor sprejar gripna demonstranter med olika färger, beroende på hur mycket misshandel de gripna ska få i häktet. Den som färgas med svart riskerar den svåraste tortyren, eller helt enkelt mördas.
Hittills har "bara" ett tiotal mordoffer konfirmerats, men det verkliga antalet är förmodligen större. Säkerhetsstyrkorna har genomfört upp till 30.000 arresteringar, många har misshandlats och särskilt gripna kvinnor riskerar våldtäkt. Inte bara demonstranter grips, utan också personer som inte har något med protesterna att göra. Det kan tolkas som både uttryck för nystalinistisk terror i syfte att sprida maximal rädsla i samhället – men också desperation från maktens sida.
Problemet är att hur mycket man än kan beundra de modiga demonstranterna i Minsk, så sitter Lukasjenko åtminstone tills vidare kvar i orubbat bo. Det har flera orsaker. De främsta demonstrationsledarna sitter antingen fängslade eller befinner sig likt den på riktigt folkvalda presidenten Svjatlana Tsichanouskaja i exil. Till själva sin karaktär har folkresningen varit utomordentligt pacifistisk, vilket visserligen är hedervärt men också inneburit att man till exempel inte gjort försök att frita politiska fångar eller storma tv-hus.
Man kan därmed fråga sig om inte revolutionen förlorat för mycket i tempo, samtidigt som försöken till generalstrejker bara rönt blandad framgång. Någon Walesa är Tsichanouskaja förvisso inte och försöken till västligt stöd har dessutom mest mött tomma sympatiyttringar. Härvidlag föreligger till råga på allt en viktig, och till Belarus nackdel, skillnad jämfört med Euromajdan i Ukraina. På majdan vajade Europaflaggan överallt, vilket gav revolutionen en symbolisk tyngd det inte lika lätt gick att ignorera i Bryssel.
Fast trots allt ovanstående är Lukasjenko inte någon segrare! Han sitter kvar, men bara tack vare de egna säkerhetsstyrkorna och ett något sviktande ryskt stöd. Den belarusiska demokratin håller äntligen på att spränga hans vitryska populärdiktatur. Lukasjenko fick chansen! Av sitt eget folk, men också i Europa. För några år sedan såg det till och med ut som om presidenten skulle ta denna chans. Repressionen dämpades medan relationerna västerut förbättrades.
Genom det exempellösa våld diktatorn släppt loss gentemot sitt eget folk har han emellertid förlorat sitt tidigare stöd överallt, till och med i Kreml (i den stund han någonsin åtnjutit några genuina sympatier där). Populärdiktatorn är numera bara en diktator och därtill en ovanligt ömklig.
Under tiden har det belarusiska civilsamhället äntligen rest sig från åratal av relativ letargi och den nationella väckelsen ger utrymme för en långt kraftigare eruption än det demokratiska förskalv som årets demonstrationer gett uttryck för. Under höstens protester har belarusierna uppvisat en imponerande disciplin. När demonstranter ställt sig på parkbänkar under protesterna har de till och med tagit av sig skorna! Kackerlackan i presidentpalatset borde fasa för dagen då de bygger barrikader av bänkarna istället.