Samarbetet knäcker januariöverenskommelsen

Januaripartierna får skylla sig själva. Allt medan kommunerna kan glädjas över att den ekonomiska tillvaron blir lite lättare.

Ulla Andersson (V) och Elisabeth Svantesson (M). Obs! Bilden är inte något montage.

Ulla Andersson (V) och Elisabeth Svantesson (M). Obs! Bilden är inte något montage.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledarkrönika2020-01-24 05:02
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

2486 miljoner kronor. För vanliga människor en fullkomligt enorm summa, men ingen jättepost i statsbudgeten. Fast just den summan kommer om inte knäcka januariöverenskommelsen, så försvaga januaripartierna kraftigt.

Det är nämligen 2486 miljoner som Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens om att kommuner (och regioner) bör få i ytterligare generella statsbidrag. Tillsammans med fem miljarder som samma partier i praktiken tvingat januaripartierna (S, MP, C och L) att fördela till ytterligare välfärdssatsningar.

Många kommuner är nu svårt pressade, även om få vill diskutera den sannolikt mest akuta anledningen. Det har inte med den kommande lågkonjunkturen (den har knappt börjat) att göra, ej heller allmänna demografiska förändringar – som förvisso kommer, men långsamt. Utan att försörjningsbördan för den stora så kallade flyktingvågen nu blivit en allt större belastning för kommunerna. Förutom ett plötsligt tillskott av skolelever – med åtföljande krav på extra stödundervisning och hemspråk med mera – är många nya invandrare arbetslösa, ofta dessutom lågutbildade. Givet konjunkturavmattningen bör man nog inte räkna med att den situationen kommer att förändras i brådrasket.

Man kan tycka att den förda invandringspolitiken har varit förfärlig eller fantastisk, men oavsett måste regering och riksdag ta ansvar för konsekvenserna. Det har av olika anledningar januaripartierna varit ovilliga till. Välfärden har därför blivit underfinansierad, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser när kommuner tvingas till stora besparingar och kanske skattehöjningar.

Därför är det fel att den nu aktuella budgetförstärkningen skulle vara uttryck för partitaktik. Däremot får den naturligtvis politiska konsekvenser.

Förutom nesan att bli överkörda får januaripartierna acceptera riksdagsmajoritetens budgetprioriteringar. Statsbidragen är nämligen fullt finansierade, bland annat genom att Miljöpartiets idiotiska friår stryks. Frågan är vad MP kan och vill göra åt det. Hur som helst bra att småpartier inte tillåts ta stora riksdagsmajoriteter som gisslan för att driva knäppa förslag som just ingen annan vill ha.

På motsvarande sätt stryks Centerpartiets ingångsavdrag, vilket innebär den huvudbesparing som möjliggör de ökade statsbidragen. En nedsättning av arbetsgivaravgifterna som främst varit tänkt att "omfatta unga personer som är nya på arbetsmarknaden och saknar högre utbildning, långtidsarbetslösa samt nyanlända med uppehållstillstånd som skyddsbehövande och deras anhöriga." En knepig lösning, som bland annat kritiserats för att riskera skapa snedvriden konkurrens. Sannolikt med konstlade och kostnadsineffektiva resultat.

Men ok, lite kan man sörja över att också en missriktad sänkning av arbetsgivaravgifterna inte blir av! Lite.

För Centern är det däremot snudd på politisk katastrof. Plötsligen rycks nämligen själva grunden för januarisamarbetet undan. Medan Liberalerna tycks notera utvecklingen med visst jämnmod (man har aldrig varit någon riktigt stor vän av den så kallade jöken), var ju Centern samarbetets själva arkitekt. Och nu har just det inträffat som många varnat för. Januariöverenskommelsen är byggd mer på fromma förhoppningar än politiska realiteter.

Eftersom Stefan Löfven tycks vara nöjd med att vara statsminister oavsett vad som faktiskt händer, kan regeringen kanske sitta kvar ändå. Men åtminstone Centern får betala ett högt politiskt pris för sin tidigare arrogans. Svinhugg går igen.