Stefan Löfven tycker inte att han har tillräckligt att säga till om. Därför vill han – under en tremånadersperiod – ge sig själv rätten att införa undantagslagar. Det kan till exempel handla om att regeringen, utan att behöva tillfråga riksdagen, ska kunna inskränka mötesfriheten ytterligare, stänga nattklubbar såväl som bibliotek och gym. Men också kunna omfördela sjukvårdsmateriel och läkemedel mellan regionerna.
Tala om extraordinära förslag i extraordinära tider! Men förslaget har också fått kritik. Moderaterna har krävt ett antal undantag. Framför allt att riksdagen tillfrågas åtminstone i efterhand.
Förfarandet är verkligen exceptionellt, med stora förändringar utan ens en miniatyrversion av sedvanligt förfarande med noggranna förberedelser och väl tilltagna remissrundor. Det har väckts farhågor för att exempelvis privat egendom kan beslagtas, med oklara ersättningsregler.
Det är kritik som under andra omständigheter brukar tillräknas mindre nogräknade regimer.
Samtidigt – också kritik kan förtjäna att hyfsas. Nej, det är inte någon statskupp och den nuvarande frånvaron av möjliga undantagslagar vid civila krislägen är en allvarlig brist och uttryck för sedvanlig svensk naivitet. Om Stefan Löfven ska kritiseras för något, är det snarare att han varit alltför sen och försiktig i att fatta långtgående beslut. I praktiken har han ofta också delegerat det faktiska beslutsfattandet – till Folkhälsomyndigheten.
Men den stora och avgörande frågan är förstås huruvida regeringen över huvud taget behöver några extraordinära befogenheter. Givet hur förhållandevis smidigt beslutsfattandet fungerat under coronakrisen, måste svaret bli försiktigt nekande. Det råder ju politisk borgfred.
Det är synd att är just Löfven som nu riskerar att bryta sönder denna relativa samsyn, i synnerhet som han faktiskt företräder en ganska liten minoritetsregering. Löfven har annars med hedern framträtt som den samlande statsminister hela nationen kräver under de svåra tider Sverige står inför.
Han bör därför ta lärdom av 1900-talets främste statsminister – Per-Albin Hansson. I en svår tid bildade Hansson en samlingsregering med samtliga demokratiska partier i riksdagen. I andrakammarsvalet 1940 fick Socialdemokraterna egen majoritet med nästan 54 procents stöd, men Hansson höll fast vid samlingsregeringen.
En samlingsregering är mycket bättre än undantagslagar och det som dög för Per-Albin duger också för Stefan.