"Jarl får tyvärr skylla sig själv. Genom sin retorik har hon skadat sin egen kulturpolitiska trovärdighet", skriver hans Stigsson.
Det var väl bara en tidsfråga innan något riksmedium skulle plocka upp den infekterade debatten om framtiden för Louis de Geer Konsert & Kongress (LDG) och Norrköpings symfoniorkester. På DN Kultur hävdar Stefan Jonsson i en braskande rubrik att "Norrköping visar hur nyliberalism parad med nyfascism ser ut i praktiken". En ideologisk tulipanaros som heter duga.
Jonssons överdrifter och svada är emellanåt snudd på komisk, fast han ingår samtidigt i en vänsterdiskurs där måltavlan egentligen inte alls återfinns i Norrköping, utan i Rosenbad. Fast nu har ju i ärlighetens namn inte regeringen mycket till kulturpolitik över huvud taget, på den punkten har Jonsson faktiskt en poäng. Då gäller det att hitta fiender på andra håll i landet.
Två fel gör emellertid inte ett rätt, vilket strax påvisades av kommunalrådet Sophia Jarls (M) kommentar – i Expressen. "Kultureliten är en del av det bortskämda Sverige" konstaterar hon i sin rubrik och går sedan till stormanfall på samma (verkliga eller inbillade) elit. Både i Norrköping och nationellt.
Vilka som egentligen utgör "kultureliten" förblir oklart och möjligen kan man säga att Jarl har en egen definition av begreppet. En sak är åtminstone säker. Språkbruket är både grovt och ovärdigt. Det kan lätt uppfattas som ett hån mot dem som är genuint oroliga för SON:s framtid, men också alla dem i Norrköping som på olika sätt har kulturen från allt som intresse och hobby till ideellt engagemang och yrkesval. De är många. Inte så få lär dessutom rösta på Moderaterna.
Kulturen är en kommunal kärnuppgift. Det är utformningen vi borde diskutera.
Då gäller det att inte dras med i den överspända skendebatten, utan fokusera på sakfrågorna. Det vill säga huruvida LDG bör säljas och i så fall under vilka förutsättningar. Samt naturligtvis hur SON:s verksamhet bör garanteras.
Vissa anser måhända att allt gott kan förbli som det redan är. Fast då riskerar man att göra det väl enkelt för sig. De ekonomiska förutsättningarna sviktar och särskilt för dem som verkligen vill slå vakt om SON finns det all anledning att ta fasta på detta. Vill man bevara är det ibland nödvändigt att förändra.
Det går inte nog att understryka vilken betydelse SON har för Norrköping. En internationellt erkänd orkester har inte bara ett kulturellt egenvärde, utan bidrar högst verksamt till stadens marknadsföring. Något vulgariserat går det så att säga att omsätta orkesterns toner i lika klingande mynt. Över huvud taget ska man nog inte underskatta Norrköpings ställning som kulturstad.
Vad som gör frågan om en försäljning av LDG besvärlig är att det inte finns några konkreta förslag att bedöma. Det är visserligen helt rimligt att pröva idén. Den stora knäckfrågan är härvidlag huruvida dagens verksamhet – "reformerad" eller inte – långsiktigt kan garanteras eller ej.
Härvidlag finns det emellertid skäl att vara lyhörd för den lokala kritik som riktats mot kommunledningen. I grund och botten handlar den om en berättigad oro, men också verklig omsorg om Norrköpings kulturella institutioner. Den bör inte viftas bort, utan tas på betydande allvar.
Huruvida det över huvud taget är möjligt att gå vidare med en försäljning av LDG har dessutom plötsligen blivit politiskt mycket besvärligare. Jarl får tyvärr skylla sig själv. Genom sin retorik har hon skadat sin egen kulturpolitiska trovärdighet, varför även de mest välmenande försök till privatisering riskerar att misstänkliggöras.
Alla mår hur som helst bäst av att sänka tonläget något. Och då förhåller det sig så, överraskande eller inte, att den främste företrädaren för stadens av vissa ansett mest kontroversiella parti, kanske har den mest modererade hållningen i frågan. "Vi vill fullfölja den utredning som pågår och skärskåda frågan ifrån alla vinklar. Men man kan säga att om det skulle visa sig att SON inte får en säker framtid – då kommer vi inte att vara positiva till en utförsäljning", säger kommunalrådet Christopher Jarnvall (SD).
Vi har alltså en moderat – Sophia Jarl – som i sitt hårda språkbruk nästan låter som en sverigedemokrat. Samtidigt som vi har en sverigedemokrat – Christopher Jarnvall – som i sitt mycket mildare språkbruk nästan låter som en moderat. Tänk så det kan gå.