Med tanke på hur hela eurovisionsschlagern i många ryska medier avfärdades som ett depraverat spektakel redan efter Conchita Wursts seger för två år sedan, är det anmärkningsvärt hur gärna Ryssland vill vinna denna tävling. I år var bidraget riktigt bra och då bortsåg regimen praktiskt nog från att sångaren Sergej Lazarev kritiserat Moskvas krigiska Ukraina-politik. Lazarev betraktar till och med fortfarande Krim som ukrainskt – en åsikt som skulle rendera honom fängelsestraff om han framför den offentligt på halvön.
Allt sådant hade emellertid varit värt att bortse ifrån om Евровидение (Eurovision Song Contest) fått gå av stapeln i Moskva, eller möjligtvis S:t Petersburg. Nu ska nästa års final istället anordnas i Kiev...
När Ruslana vann med ”Wild Dances” 2004 banade det väg för den orangea revolutionen. Finalen i Kiev framfördes i ett dubbelt segerrus. Fast, som allt för ofta i modern ukrainsk historia, räckte det inte hela vägen den gången. Den orangea revolutionen korrumperades av oligarkernas förtryckande klickvälde. Tyvärr riskerar också Euromajdan att stelna medan samma oligarker som förr låter dela kakan mellan sig. Kort sagt behöver revolutionen revitaliseras. Euromajdan handlade om folkets frihet, om rättsstaten och Europa. Hur passande är det då inte att världens blickar åter vänds mot Kiev?
Många menar, inte utan anledning, att årets segrande bidrag var kraftigt politiserat. Det är sant – men politiseringen finns samtidigt i betraktarens öga. Under andra omständigheter hade Jamalas segerlåt ”1944” varit långt mindre kontroversiell, även om dess budskap har en långt större intellektuell skärpa än vad vi brukar vara vana vid från dylika sammanhang. Som bekant handlar den om Stalins fördrivning av krimtatarerna, de som nu åter förtrampas under den ryska stöveln. Jamala (Susana Dzjamaladinova) och andra krimtatater är samtidigt ukrainare och europeer – samt inte minst muslimer. Jamala utmanar därmed effektivt också bilden av den europeiska muslimen som hjälplöst fjättrad i Mellanösterns historiska bojor.
Triumfen för Jamala i Stockholm till trots, kvarstår den grymma ryska ockupationen på Krim, liksom i östra Donbas. Striderna fortgår i medietystnad, men är lika blodiga för det. Den ryske presidenten Vladimir Putins självsäkra retorik till trots, innebär Ukrainas segersång att nationens öde åter tillåts dominera nyhetsflödet. Det blir därmed svårare för europeiska eftergiftspolitiker att försöka underminera sanktionerna gentemot Ryssland. Dessutom ökar förhoppningsvis trycket på Bryssel att ge ukrainarna europeisk visumsfrihet.