Många inbillar sig nog att det pågår en, låt vara långsam, upprustning. Det har varit det politiska beskedet från regeringen ända sedan försvarsöverenskommelsen 2015, med en fryntlig försvarsminister i form av Peter Hultqvist (S) som styrman.
Problemet med den bilden är att den helt enkelt inte är sann. Är man snäll kan man hävda att den tidigare nedrustningen avbrutits. Men som del av BNP uppgick försvarsutgifterna detta till trots bara till en (1) procent av BNP förra året. Det är bara hälften av Natos rekommendation – som dessutom omfattar medlemsstater som kan utnyttja organisationens kollektiva försvar till fullo. Givet att vi står utanför Nato borde våra försvarsutgifter relativt sett egentligen vara större. Så var det också under det kalla kriget, liksom länge efteråt. Ännu i början på 90-talet lade vi 2,5 procent av BNP på Försvarsmakten, år 2000 nästan två.
Sedan kalla kriget har nio av tio soldater försvunnit. Vi har knappt 130 stridsvagnar mot över 700 i början på 90-talet, ytstridsfartygen har blivit färre (liksom ubåtarna) och av de runt 1000 artilleripjäser som stod till vårt förfogande då, återstår numera 24. Till och med det stolta stridsflyget har skurits ner med mer än tre fjärdedelar.
"Upprustningen" från den försvarspolitiska överenskommelsen innebar i själva verket att försvaret bara fick hälften av vad ÖB begärt för att kunna leva upp till de beslut politikerna själva fattat. Ekvationen var omöjlig – därav de svarta hålen i försvarsbudgeten – vartefter (otillräckliga) tillskott skett.
Detta har Moderaterna insett. Partiet kräver först och främst att Försvarsmakten ska få vad den begär. Åtta miljarder kronor de kommande två åren och ytterligare tio miljarder senast 2021. Och inte ens då talar vi om någon egentlig upprustning.
Moderaterna vill successivt låta försvarsbudgeten växa till två procent av BNP och har stöd i denna sin politik av de andra borgerliga partierna. Även Sverigedemokraterna vill genomföra en kraftig upprustning, men samtidigt lämna EU. En illa vald tidpunkt för onödiga säkerhetspolitiska risktaganden vi inte kan kosta på oss.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet prioriterar däremot inte försvaret och tyvärr gäller detsamma faktiskt Socialdemokraterna. Finansminister Magdalena Andersson (S) vill ge Försvarsmakten en miljard nästa år och ett par till nästföljande. Snudd på symbolpolitik, som i praktiken innebär fortsatt nedrustning. Styrman Hultqvist tycks ha kapitulerat och hans kapten, Stefan Löfven, är som vanligt tyst. Han skjuter på problemen, men Andersson brukar få som hon vill.
Åtminstone ibland måste vi faktiskt tro på vad partierna säger! I Socialdemokraternas fall innebär det fortsatt låt gå-politik och fortsatt underfinansiering av försvaret. Detta i ett läge där den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa är påtagligt spänd. Det hela känns lite för mycket 30-tal för att vara bekvämt och skäl nog att förespråka en regering som innebär att Löfven byts ut som skutans kapten, innan förlisningen är ett faktum. Nästan oavsett hur en ny regering kommer att se ut, lär det finnas gott stöd för upprustning i riksdagen – så länge Socialdemokraterna inte sitter i ministären.