Det är inte var dag en moderat partiledare uttalar sig uppskattande om Olof Palme, men i onsdags hände det. Under Moderaternas extrainkallade försvarsseminarium i riksdagshuset uppmärksammade Ulf Kristersson den internationella betydelse som både just Palme, men naturligtvis också Carl Bildt, spelat. Och jämförde med dagens situation.
Inget verkar tillräckligt stort för att väcka verkligt intresse och inget är tillräckligt litet för att inte bråka om, tyckte Moderatledaren. Sverige riskerar att bli inåtvänt och småaktigt.
Och det har betydelse, också för försvarspolitiken. Naturligtvis har det som händer i vår omvärld, och i synnerhet vårt närområde, enorm betydelse för våra möjligheter att försvara oss. Men säkerhetspolitik verkar även i omvänd riktning. Vår försvarspolitiska trovärdighet fungerar inte bara avskräckande gentemot potentiellt aggressiva grannar, utan ger oss också tyngd i det internationella umgänget.
Under många år, och under både socialdemokratiska och moderata regeringar, sattes försvarspolitiken emellertid i strykklass med ständig underfinansiering och ointresse för själva kärnuppgiften – att försvara Sverige. Men sent skall syndaren vakna och de senaste årens säkerhetspolitiska uppvaknande har verkligen blivit brutalt.
Men samtidigt har något annat minst lika viktigt inträffat. Snart nog alla makthavare, från höger till vänster, har blivit överens om inte bara den förda politikens misslyckande, utan också vägen tillbaka – som går via en ambitiös återrustning. Därtill en politik med brett folkligt stöd, där alla vill dra sitt strå stacken. Om bara alla får chansen.
Desto allvarligare att så mycket av allt detta nu hotas.
Det började med att försvarsminister Peter Hultqvist (S) av tveksamma skäl körde över sin egen delegation i försvarsberedningen och krävde tillägg i dess slutrapport, som riksdagsmajoriteten naturligtvis inte kunde godta hur som helst. Därefter visade det sig att en stor del av kapitalet som behövdes för återrustningen redan intecknats av Försvarsmakten (FM). För att täcka hål i tidigare underfinansierade försvarsbeslut, men något FM misslyckats fullständigt att kommunicera till försvarsberedningen. Eller?
Ord står mot ord, samtidigt som överbefälhavare Micael Bydén till råga på allt önskar en delvis annan inriktning av kommande försvarsbeslut. Det har talats om att ÖB inte vill se så stora satsningar på armén, men det är nog delvis uttryck för missförstånd. Snarare handlar det om att skydda flyg och flotta i händelse av fortsatt underfinansiering, dels om att stödförband måste ges ökad tyngd – vilket den till Moderaternas seminarium inbjudne generalmajor Michael Claesson kunde förtälja.
Till råga på allt lär försvarsindustrin, inte helt utan framgång, ha beklagat sig inför Hultqvist. Och att förbandsverksamhet får stryka på foten för andra hänsyn är vi ju vana vid!
Svaren på alla dessa frågor borde försvarsberedningen ges chansen att försöka finna. Alltså borde den åter kallas in. Men försvarsministern vägrar söka samband, han vill inte återinkalla försvarsberedningen. Varför, kan man diskutera. Men effekten riskerar hur som helst bli att inte bara de många frågorna blir obesvarade, utan också att den relativa samsynen inom försvarspolitiken spricker.
Allt medan fotfolket undrar vad herrarna på sina höga hästar ägnar sig åt och det folkliga förtroendet för försvarspolitiken än en gång riskeras.