Spektakulära misslyckanden medan andra tynar bort

Först tio minuters väntan. Och så några få minuter i luften – följt av en spektakulär explosion. Det var åtminstone inget fel på dramaturgin, när Elon Musks rymdbolag SpaceX prövade världens största rymdraket, med det lika imponerande namnet Starship.

Medan vi andra fyrverkeriet till trots kände oss lurade på konfekten, jublade ändå anställda på SpaceX och skålade i Champagne. Obegripligt för den oinvigde, i synnerhet som det var uppenbart att Starship-raketen hade problem redan från start. Flera motorer startade inte och när det utbrända första steget skulle avskiljas började alltså raketen tumla runt istället, med automatsprängning som final.

För så här skulle det väl inte ha gått?

Nej, ett misslyckande är förstås ett misslyckande – men fiaskot är inte större än många andra missöden för SpaceX genom åren. Allt från raketmotorer som vägrar starta till raketer som välter på landningsplattan. Ja, jag skrev landnings- och inte startplattan. Det är i sig en delförklaring till varför Musks anställda kan kosta på sig att fira det som alla vi andra tycker borde vara enbart pinsamt. Det är genom misslyckanden man förmått ta fram vad som för ännu bara några år sedan nästan sågs som science fiction: raketsteg som kan landa upprätt, istället för att i vanlig ordning brinna upp i atmosfären eller krascha i havet.

Skillnaden mellan SpaceX och traditionella, statliga, uppskjutningar är att Musk låter göra också inledande prov till show business. Rent tekniskt fungerade också torsdagens uppskjutning ganska bra ända till det sista momentet.

Problemet är förstås att det som kan funka för Musk möjligen är mindre lustigt i Vita huset. SpaceX är inte längre bara Musks privata sandlåda, utan en nationell tillgång nästan i klass med Nasa. Därför svider de spektakulära motgångarna politiskt. Vem som helst kan förstå att vissa nu kommer att göra sitt bästa för att förlöjliga det amerikanska rymdprogrammet.

Man kan bara ana de ryska kommentarerna... Allt medan det gamla, men väl beprövade Sojuz-programmet kan leverera den ena lyckade och därmed på gränsen till tråkiga uppskjutningen efter den andra.

I rymden kan emellertid ingen höra dig skrika och kanske är det därför det mediala intresset varit långt mindre för ett antal i praktiken mycket allvarligare ryska incidenter i närtid.

Vid två tillfällen har relativt allvarliga läckor på bemannade farkoster och obemannade transportskepp orsakat problem. Över huvud taget har det ryska rymdprogrammet – under åratal nästan fläckfritt – drabbats av ett antal problem de senaste åren. Och det lär inte bli lättare efter det misslyckade försöket att erövra Ukraina på marken.

Det civila ryska rymdprogrammet är helt enkelt underfinansierat och numera internationellt alltmer isolerat. Det finns heller inga ersättare till de visserligen beprövade, men ändå åldrande Sojuz-raketerna. Samtidigt som USA inte längre är lika beroende av rysk hjälp för att bemanna den internationella rymdstationen ISS, eller genomföra andra projekt i rymden. Till en lägre kostnad – bland annat tack vare återvinning – kan amerikanerna tacka Musk och hans SpaceX, vars Dragon-raketer (mycket mindre än Starship) visat sig minst lika pålitliga som de ryska farkosterna tidigare varit. Dessutom är fler amerikanska bolag på väg att presentera liknande lösningar.

Det fanns tidigare planer på väl så avancerade ryska raketer, men eftersom Kreml valt att prioritera krigsmakten har pengarna sinat. Bortom propagandan finns det i dag därför inte just någonting. Det kan till och med diskuteras huruvida det kinesiska rymdprogrammet inte bara redan är mer avancerat än det ryska, utan också hur länge Peking har något intresse av att samarbeta rymdpolitiskt med en partner som hela tiden sackar efter.

Tycka vad man vill om dagens ryska regim, det är förstås sorgligt att man inte längre klarar att vidmakthålla det stolta sovjetiska arvet i rymden. Skulden får, som i så många andra fall, först och främst läggas på diktatorn Vladimir Putin. Sedan må han skratta åt amerikanska misslyckanden. Musk däremot kan ju komma ihåg att den som skrattar sist skrattar bäst.