Benjamin Netanyahu är en politisk överlevare. Men inte ens han kunde överleva detta.
Den första juni, 35 minuter innan midnatt, presenterade den israeliska oppositionen regeringsförslaget som nu blir slutet på Netanyahus tid som premiärminister. Yair Lapid, ledare för centristiska Yesh Atid, har tillsammans med bosättarpartiets ledare Naftali Bennett och islamistiska partiets Mansour Abbas lyckats hitta en kompromiss sinsemellan.
Lapid och Bennett kommer att ingå i en så kallad rotationsregering. Det innebär att de kommer att turas om på premiärministerposten under mandatperioden.
Förslaget är historiskt. Aldrig förr har ett arabiskt parti fått vara en del av en regeringsbildning. Och där dessutom ett ultranationalistiskt parti ingår. Traditionellt sett samarbetar den israeliska högern aldrig med arabiska partier.
Man bör minnas att den israeliska höger-vänsterskalan är unik. Ett partis politiska färg avgörs inte genom dess ekonomiska plattform, utan vilken hållning man har i Israel-Palestinakonflikten. Vänsterpartier är i regel för en tvåstatslösning, medan högerpartier är mer negativt inställda till den palestinska sidan.
Lättnaden över att regeringsbildningsprocessen lider mot sitt slut är förståelig. Men molnen hopar sig redan på horisonten. Koalitionen är mycket svag. I praktiken är det gemensamma agget mot Netanyahu det enda som håller ihop partierna. Den israeliske statsvetaren Mordechai Kedar liknar koalitionen vid ”en bil med fyra olika hjul som alla kör åt varsitt håll”.
Samtidigt står mycket på spel. Det senaste valet var det fjärde på två år. Den regering som nu formellt tillträder i augusti skulle egentligen ha bildats efter aprilvalet 2019. Gång på gång misslyckades Netanyahu med regeringsförhandlingarna. Detta har lett till en enorm frustration bland väljarna och det finns en oro för att tron på demokratin tagit skada.
Den bräckliga koalitionen förväntas nu styra ett land som står inför en rad utmaningar. Israel har förvisso varit bäst globalt på vaccinering och livet har i stort sett återgått till normalläge. Samtidigt pågår pandemin alltjämt i världen utanför och nya mutationer kan ställa allt på ända. Den kontroversiella bosättarfrågan fortsätter att polarisera. Och så var det det här med den eviga konflikten. Kriget. De existentiella frågorna som landets befolkning dagligen tvingas att förhålla sig till.
I Israel handlar politiken inte om livskvalitet utan om livet självt, brukar det sägas. Men om Lapid och Bennett kan säkerställa ett gott liv för Israels folk är en annan femma.