På tiden jag studerade i Lund kallade jag honom förstås Kristian den Gode, han som Sverige norr om Hallandsåsen hävdade skulle kallas tyrann på grund av Stockholms blodbad. Jag svor naturligtvis i den storsvenska kyrkan, vilket särskilt tycktes uppröra konservativa kamrater från Uppsala. Det bara gladde mig.
Nu lär visserligen Kristian den Gode aldrig ha kallats så av samtiden. Men var han för den skull en tyrann?
Kristian II gick i sin fars fotspår – min favoritkung och namne Hans (uttalas i både mitt och hans fall med kort vokal, bara så ni vet). Fast fadern hade förlorat herraväldet över den svenska delen av den nordiska union som Drottning Margareta grundat ett sekel tidigare.
Kristians väg till att återta den svenska tronen hade varit krånglig, men 1520 besegrade han sin huvudmotståndare Sten Sture i slaget på Åsundens is. Sten Sture hade avlidit av skadorna han ådrog sig i striderna och nu planerade den nye kungen en försoningsfest i Stockholm.
Så långt inget konstigt. Fast så – under själva kröningsfesten – framträdde den återinsatte ärkebiskopen Gustaf Trolle med krav på kompensation för att han avsatts av Sture-anhängarna och fått se sin borg Almarestäket rivas. Men framför allt anklagade Trolle ett stort antal personer för kätteri.
En mustig skandal, men först och främst en välplanerad aktion från Kristian II. Kätterianklagelserna var bara en ursäkt för honom att en gång för alla röja gamla fiender i den svenska adeln ur vägen. Rättegångarna expedierades snabbt och de första dödsdomarna utfärdades 8 november, för i år 500 år sedan. Raskt avrättades femton ädlingar och två biskopar. Fast också ett stort antal personer ur borgerskapet och dessutom tjänstefolk som knappast ens teoretiskt kan ha gjort sig skyldiga till vad de anklagades förr. Enligt överbödeln Jörgen Homuth avrättades totalt 82 personer, genom halshuggning med svärd eller yxa eller genom hängning – allt efter social status.
(En som faktiskt undslapp bödelns svärd var biskop Brask i Linköping, enligt traditionen genom att påvisa hur han under ett sigill fäst en lapp – brasklappen! – där han förklarade sig "nödd och tvungen" att mot sin vilja delta i sammansvärjningen mot Trolle.)
Under 1900-talet vande vi oss vid värre massakrer, men för samtiden var det faktiskt ett blodbad – vilket till råga på allt följdes av nya skådeprocesser. Kungens eriksgata flöt av blod.
Det handlade inte bara om mer eller mindre uppenbara justitiemord, utan också mängder av brott mot god sed med grymma och groteska ingredienser. Under Stockholms blodbad förvägrades dömda sista smörjelsen och Sten Stures lik grävdes upp för att kastas på bålet.
Därmed bleknade Kristians anklagelser om eventuellt kätteri och kungen drog på sig kyrkans ilska. Liksom så småningom alla andras, vilket möjliggjorde för en viss Gustav Eriksson från Vasaätten att samla ett uppror runt sig. Kristian II skulle förlora tronen i både Sverige och till sist också Danmark.
Så kanske förtjänade Kristian verkligen tillmälet tyrann trots allt – fast det var i så fall en under samtiden ålderdomlig bedömning av kungens gärningar. En för tiden modern uppfattning var istället att Kristian II visserligen begått maktpolitiska misstag, men i sann machiavellisk anda uppträtt så visserligen hänsynslöst men också statsnyttoinriktat som man hade kunnat förvänta sig av en modern renässansfurste. Inga medeltida betänkligheter där inte!
Dessutom var hans svenska besegrare – nationalromantikens kung Gösta – inte ett dugg bättre (eller sämre, hur man nu ser det). Väl säker i tronen upprättade Gustav Vasa en modern centralmakt och slog ner revolter i såväl Dalarna som Västergötland och framför allt Småland med stor brutalitet. I själva verket hade han och Kristian II kunnat vara bröder, även om det också fanns skillnader. Båda sökte bönders och småborgares stöd mot adeln, men Kristian var en större social reformator. Båda bröt sedermera med påven i Rom, men bara i Gustavs fall var politiken konsekvent.
Till skillnad från Kristian II var Gustav Vasa dessutom en obildad lantis, men segrarna skriver som bekant historien och därför gick det till sist som det gjorde. Gustav blev landsfader i historieskrivningen, medan Kristian istället fick spela rollen som tyrann.