I veckan var det sista dagen för brittiska väljare att registrera sig för att delta i folkomröstningen om landets framtid inom eller utom EU. Ett datahaveri på några timmar i registreringen gjorde dock att valmyndigheten beslutade att utöka tidsfristen med två dygn. Man kan spekulera om varför en handfull timmar ska vägas upp med 48 timmar, men ett högt valdeltagande är givetvis alltid eftersträvansvärt.
Britterna röstar den 23 juni om landet ska vara kvar i EU utifrån det nya avtal som premiärminister David Cameron förhandlat fram med EU sedan han omvaldes förra våren. Ett tilltag som inte uppskattades överallt på kontinenten. Nu kommer de här britterna igen och ska krångla till, det tycktes inställningen vara. Men är man en stormakt inom unionen och det fortsatta deltagandet ligger i vågskålen är det bara att ställa upp. Kvällen den 23 juni kommer på flera sätt att bli en ödesstund för såväl Storbritannien som EU. Ska britterna bli de första som lämnar? Ska de stanna kvar, men med en betydande del av befolkningen i konstant missnöje med valresultatet?
Minns Skottlands folkomröstning. En Pyrrhusseger för unionsförespråkarna som med liten marginal slog de som önskade bryta loss Skottland. Det jämna resultatet blev bränsle på skottarnas nationalistiska brasa och även om elden för tillfället är släckt pyr det betydligt under ytan i Skottland. Skottarna vill vara kvar i EU, med stort övertag i opinionen. Men de är relativt få och skulle det bli ett nationellt nej lär resultatet leda till nya krav på unionsupplösning och ett skotskt medlemskap i EU! På Nordirland är skillnaderna uppdelade mellan katoliker och protestanter. Katolikerna röstar mangrant för Bremain, protestanterna på det andra alternativet. I denna gamla konflikthörna av Storbritannien kommer gamla sår att slitas upp oavsett utgång. Dessutom hävdas att fredsavtalet är i farozonen.
Det är onekligen mycket som står på spel och frågan kan ställas hur klokt det var av Cameron att ta frågan till en folkomröstning i första hand. Att britterna inte är nöjda med utvecklingen inom EU är inget nytt. Minns hur företrädaren Margaret Thatcher obstruerade om medlemsavgiften. Däremot använde inte hon vetot och skramlade definitivt inte med någon folkomröstning för att få sin vilja igenom.
Skotten och den tidigare Labour-ledaren Gordon Brown, framträdde i en reklam för Bremain ungefär samtidigt som 72 års-dagen av D-dagen den 6 juni. Han gick runt i de utbombade ruinerna av katedralen i Coventry. Talade om kampen mot nazisterna och om hur Europa genom årtusendena har krigat mot varandra för att därefter ha enats. Brown uppmanar till att Storbritannien inte ska lämna utan istället leda. I folkomröstningen om Skottland var Brown en ovärderlig valarbetare för stanna kvar-sidan. Retoriken då var kanske mer passionerad och spontan, men det är riktigt bra även den här gången.
Vad har då nejsidan att bjuda på i form av manskap? De främsta företrädarna är den tidigare borgmästaren i London Boris Johnson och UKIP ledaren Nigel Farage. Båda skickliga och retoriskt skarpa politiker. Den ena, Farage, har varit mot EU alltid. Den andra, Johnson, tycks mer ha gjort ett partistrategiskt övervägande i väntan på att han förväntas utmana om posten som främste företrädare för Tories. En hållning som kan diskuteras. Två politiker med inte obetydliga trovärdighetsproblem.
I tisdags meddelade Hitachis europachef, Hiroaki Nakanishi, att internationella storföretag ”kan tvingas stoppa sina investeringar” i Storbritannien vid ett Brexit. I en debattartikel i Mirror påpekas att japanska investeringar i landet står för 140 000 brittiska arbetstillfällen. Storbritannien är en språngbräda in på den gemensamma marknaden. Dylik argumentation, från direktörer, brukar normalt ses illa av väljarkåren. Men budskapet i det här fallet riktas givetvis huvudsakligen till den brittiska finanssektorn och politikerkåren. Ett nej leder till sämre investeringsklimat och det är på många sätt livsluften i finansdistrikten i London.
Samtidigt finns många goda skäl för ett fortsatt brittiska deltagande i EU. Varav många som ventileras här hemma ofta är baserade på att Sverige vid Brexit förlorar en likasinnad allierad mot huvudsakligen de sydeuropeiska medlemsstaterna. Det är sant att det finns en nordeuropeisk axel från Finland över Skandinavien och delar av nordvästra hörnet av unionen över kanalen till Storbritannien. Men dess betydelse ska inte överskattas.
Någonstans längs med vägen, oavsett hur britterna röstar, krävs att EU:s många makthavare tar sig en funderare på vilken väg unionen ska välja. Det finns såklart ett skäl till att David Cameron väljer att satsa hela sin politiska karriär och sitt lands framtid på något så trubbigt som en folkomröstning. På samma sätt som britterna bör rannsaka sin egen inställning till EU och hur man väljer att bidra till lösningar bör även nationerna på andra sidan kanalen ta en funderare på hur man vill att EU ska uppfattas och utvecklas. När britterna gick med i dåvarande EG 1973 stod länderna där för 36 procent av världsekonomin. Siffran i dag är mer än halverad. Europa är en kontinent på relativ tillbakagång. Vilket givetvis leder till tung kritik från EU-skeptikerna.
I dag tycks de övergripande strategierna, den politiska debatten och de breda penseldragen vara frånvarande. Istället är det akutlösning efter akutlösning som staplas, samtidigt som rena dumheter hoppar ur byråkratin i Bryssel. Exempelvis det framhastade och ogenomtänkta vapendirektivet där beslutsfattare tycks tro att mentaltester av jägare och sportskyttar i Sverige stoppar terrorism på kontinenten. Det är en union och ett samarbete det är lätt att vara emot.
Bremain måste vinna och den måste vinna stort om Cameron ska kunna andas ut. Som det ser ut i de senaste opinionsmätningarna har den sidan ett tydligt övertag. Bedömningen är att britterna stannar kvar. Samtidigt krävs ett tydligt utfall med en klar och markant majoritet om frågan inte ska ältas vidare på andra sidan kanalen. Vinner Bremain krävs ännu en offensiv från Cameron, nämligen den där han visar vad, hur och på vilket sätt britterna vill vara med och forma den kontinent de trots allt tillhör.