Alla känner till namnet Ikea och dess grundare Ingvar Kamprad, som många med rätta sörjer efter hans bortgång. Men många tänker nog inte på vad Ikea står för – Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd. På gården Elmtaryd i Agunnaryds socken i Småland växte Kamprad upp.
Den småländska förankringen behöll Kamprad livet ut. Hans Ikea var en blandning av denna förankring och en ständig innovationsiver. Men allt detta har ni nog redan läst eller hört. En av de bättre beskrivningarna görs av Erik Helmerson på Dagens Nyheter, som jämför honom med Henry Ford. Henry hade sin T-Ford och det löpande bandet, det var han som satte Amerika och världen på hjul. Ingvar hade sina platta paket, det var han som möblerade det svenska folkhemmet.
Fast inte bara. Ikea är en världssuccé med 150 000 anställda i 29 länder och över 350 varuhus. Samma produkter, samma platta paket och samma skandinaviska produktnamn. Till och med köttbullarna i restaurangen drar kunder.
Inte minst i Östeuropa, i synnerhet kanske Ryssland. På andra sidan Östersjön är Ikea status – men mer än så. Relativt köpkraften är möblerna visserligen dyrare, men i det breda sortimentet finns det något för de flesta.
Samtidigt har nyrika ryssar naturligtvis råd med så mycket mer. Ikeas status tror jag inte bara har att göra med det (också på inredningsområdet) bedrövliga sovjetarvet, utan också på att möblerna är just det – inte bara statusprylar, utan tänkta att faktiskt användas! Därtill utgör den jämförelsevis strama designen en smakfull kontrast till all nyrik stilblandning och inbillad lyx.
Inte blir varumärket sämre av att Ikea ständigt ligger i konflikt med myndigheterna – på grund av den anmärkningsvärda oviljan att betala mutor till höger och vänster.
I dagens politiska klimat, med kärvare ekonomiska förutsättningar och från Kreml pådyvlad nationalistisk självdyrkan, fungerar Ikea som en säkerhetsventil. Det finns fortfarande en värld utanför Ryssland, Ikea är ett vardagsrum för alla som vill vara en del av denna värld.