För hundra år sedan slöts ett av de mest långtgående nedrustningsavtalen någonsin. Ja, ni läste rätt. Det enda som kan konkurrera med Washingtonkonferensen 1922 är vissa av rustningsbegränsningarna som USA och Sovjetunionen/Ryssland kom överens om under tidigt 90-tal.
Bakgrunden var ökade motsättningar i Stilla havs-området, vilka långt senare skulle mynna ut i det japanska anfallet på Pearl Harbor och Förenta Staternas inträde i nästa världskrig. På 20-talet var det emellertid också britterna som ville bevaka sina intressen, men inte längre hade de ekonomiska resurserna för upprustning.
Samtidigt representerade britterna den gamla kolonialmakten, med världens största flotta – som emellertid började åldras. Amerikanerna representerade den nya och emellanåt påtagligt antikoloniala stormakten, med en rustningsindustri som fått upp ångan och som hade råd att utmanövrera Storbritannien med fler och modernare fartyg.
Ändå var det på amerikanskt initiativ som världens ledande sjömakter möttes i Washington i november 1921. Desto mer anmärkningsvärt är detta eftersom den nye presidenten Warren G Harding vunnit valet året innan på en isolationistisk politik och USA hade heller inte gått med i Nationernas Förbund. Fast kanske var det just det senare som underlättade förhandlingarna. Deltagarantalet inskränkte sig till nio länder.
Varken Tyskland eller Sovjetryssland deltog emellertid. Tyskarna fick i princip inte behålla någon högsjöflotta efter Versaillesfreden och resterna av den gamla ryska tsarflottan rostade bort medan bolsjevikerna sågs med ungefär samma misstro som dagens talibaner i Afghanistan.
6 februari 1922 var man hur som helst överens. Flera viktiga nedrustningsavtal slöts, varav det viktigaste nog var begränsningen av slagskepp. För Storbritannien innebar det visserligen att man definitivt förlorade särställningen som världens enskilt främsta sjömakt. Hädanefter gällde samma maxregler för Storbritannien och USA, medan Japan fick nöja sig med en något mindre flotta, vilket än mer gällde Frankrike och Italien.
I det brittiska fallet innebar detta en stor utskrotning av visserligen främst äldre fartyg. Förenta Staterna drabbades lika hårt och till och med pågående fartygsbyggen fick avbrytas. Ett pris väl värt att betala tyckte ändå många, för nedrustningens egen skull men också därför att Japan tvingades acceptera begränsningar som ansågs försvåra nationens potentiellt imperialistiska strävanden i Stilla havet.
Washingtonkonferensen blev alltså en framgång och man kan ju då fråga sig varför densamma ändå slutade i ett fiasko. Svaret är, som ofta är fallet, att ett avtal bara är framgångsrikt så länge det finns vilja upprätthålla detsamma.
Huvudavtalet förnyades i London 1930 och därefter 1936. Fast då hade redan Japan hoppat av och inlett en ambitiös upprustning till havs. Ett separatavtal mellan Storbritannien och Tyskland medgav begränsad upprustning av den tyska marinen, som en del av eftergiftspolitiken gentemot Adolf Hitler. Likt Japan lämnade Tyskland så småningom också formellt alla rustningsavtal och i båda fallen hade den inhemska rustningsindustrin fått en flygande start.
Samtidigt fick Storbritannien lida för sin nedrustningspolitik under mellankrigstiden, inte minst eftersom den militära varvsindustrin tillåtits förfalla. Också USA led av nedrustningen, men problemmen var mer övergående – faktiskt av arbetsmarknadspolitiska skäl. Som en del av Franklin D Roosevelts New Deal hade varvsindustrin hållits igång. Utan att bryta mot gällande regelverk hade äldre fartyg skrotats och ersatts med motsvarande nya.
Så slutade världens dittills främsta nedrustningsavtal i ett fiasko. Inte för att avtalet var dåligt, utan för att så fort diktaturerna bestämt sig för att frångå detsamma, förmådde inte demokratierna att svara. Man kan till och med hävda att nedrustningen indirekt gynnade diktaturerna. En bitter men nyttig lärdom att ta med sig till alla nedrustningskonferenser.