Redan före valet hade det från Centerpartiet och Liberalerna uttryckts farhågor inför möjligheterna att bilda en regering som var mindre än den ”samlade” rödgröna vänstern – oavsett om hur stora (eller snarare relativt små) blocken faktiskt var. Så när ödet ville att Alliansens skulle bli ett enda mandat svagare än den rödgröna minoriteten, levde det borgerliga regeringsalternativet farligt.
Det verkligt sorgliga är emellertid formerna under vilka Alliansen går under. Centern och Liberalerna hade kunnat nöja sig med att stå utanför en mindre borgerlig regering, bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. De hade inte ens behövt rösta för detta alternativ i riksdagen, det hade räckt att de lagt ner sina röster.
Istället förklarade först Jan Björklund och därefter Annie Lööf under lördagen, att de skulle rösta nej till varje borgerligt regeringsalternativ där de själva inte ingår. Dessa båda partier saboterar alltså hellre borgerlig politik än erkänner hur deras egna försök till stöd hos antingen Socialdemokraterna (löjligt!) eller Miljöpartiet (lika orealistiskt som olämpligt) misslyckats kapitalt.
Alliansen är redan historia, men sveket är större än så. Centern och Liberalerna väljer ju att uppträda fienligt. Eller om man så vill byta sida, för det är i praktiken den sannolika utvecklingen. Att Stefan Löfven får uppdraget att försöka bilda regering.
Det finns ingen anledning för Moderaterna (eller Kristdemokraterna) att hjälpa en socialdemokratisk regering till makten. Däremot är det upp till Centern och Liberalerna att faktiskt ta ansvar för sin egen politik. Saboterar man en Löfven-ministär på samma sätt som man saboterade Kristerssons försök att bilda en borgerlig regering, kan allt mycket väl mynna ut i ett extra val vad det lider. I den meningen är det inte svårt att uppfatta Centerns och Liberalernas agerande som uttryck för politiskt självskadebeteende, för hur ska man kunna möta väljarna öga mot öga?
Jo, de har förstås lyckas isolera Sverigedemokraterna! Eller har de?
I själva verket är SD den stora vinnaren på utvecklingen. Centern och Liberalerna har i praktiken gett Sverigedemokraterna en sorts vetorätt vid försöken att bilda en Alliansministär. Och nu när hela projektet havererat, riskerar den samlade borgerligheten att förlora ytterligare sympatisörer i SD-riktning. För många väljare riskerar inte bara extremistvarningarna att framstå som överdrivna, de skapar än en gång möjligheter för Jimmie Åkesson att framställa sig offer för etablissemangets hyckleri (eller något i den stilen).
Ett minst lika stort problem för borgerligheten som helhet är dock den misstämning och bitterhet som Lööfs och Björklunds uppträdande skapar. I det ljuset finns det skäl att fundera över varifrån splittringen verkligen kommer, snarare än att rån moderat och kristdemokratiskt håll dra alla gamla Allianskamrater över samma kam.
På ett sätt är nämligen utvecklingen logisk, givet den politiska linje Annie Lööf drivit under mycket lång tid. Hon har alltid valt att profilera sitt parti, eller rättare sagt sig själv, på Alliansens bekostnad. Det började redan i det ganska misslyckade mötet i Maramö 2013. Och när alla (nästan) insåg behovet av en långsiktigt hållbar invandringspolitik, valde Lööf att bli den liberala populismens banérförare. För att slutligen landa i Centerstöd åt den skäligen misslyckade så kallade gymnasielagen, som gör att tusentals afghanska migranter på diskutabla grunder ges en chans att stanna trots utvisningsbeslut.
Inför årets riksdagsval hade Lööf ställt ut så många motsägelsefulla löften, att hon ofrånkomligen skulle bli tvungen att svika åtminstone något. Det blev stödet åt en borgerlig statsministerkandidat. Att Lööf på en och samma gång har skällt som en bandhund på Löfven och krävt socialdemokratiskt stöd för att nu landa i ett politiskt limbo, förstärker bara bilden av att det just handlar om en bild. Att det Lööf framför allt slåss för är bilden av henne själv.