Ett klokt försvarsbeslut som omedelbart måste omprövas

Trots upprustningen saknas såväl drönare som luftvärn och framför allt insikt.

Ukraina har redan både bättre och framför allt fler drönare än vad Sverige kommer att få inom överskådlig framtid.

Ukraina har redan både bättre och framför allt fler drönare än vad Sverige kommer att få inom överskådlig framtid.

Foto: AP/TT

Ledarkrönika2024-12-19 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är lätt att från en bekväm fåtölj, eller åtminstone en ergonomiskt riktig skrivbordsstol, kritisera vad försvarspolitiker ägnat sig åt under åratal. Fast oavsett hur stolen ser ut är kritiken nödvändig. Och helt realistisk för vem som helst som ägnat kriget i Ukraina ett minimum av uppmärksamhet.

En möjlig referens vore försvarsbeslutet 1936. Epokgörande, på sitt sätt. Och helt otillräckligt i historiens ljus.

När riksdagen klubbade årets försvarsbeslut i tisdags var det visserligen en mycket välkommen upprustning. Från en alldeles för låg nivå, ska tilläggas. Men nu ska åtminstone de värnpliktiga bli fler (liksom hemvärnssoldaterna), armén äntligen få sina fyra brigader och marinen växa en smula.

Ändå är det otillräckligt och det är inte bara en fråga om pengar. Utan framför allt insikt. Inte bara våra försvarspolitiker, utan i viss mån också Försvarsmakten klarar inte att ta till sig de snabba och smärtsamma lärdomar som kriget i Ukraina innebär.

Sålunda innebär satsningen på luftvärn framför allt en satsning på skydd för stridande förband. Där kan man tala om ett minimum av tillräcklighet! Men alltför lite sägs om skyddet av semimilitära eller rent civila mål. Kriget i Ukraina har emellertid lärt oss att Ryssland både ägnar sig åt att anfall mot infrastruktur och ställverk med mera, som ibland också ren terrorkrigföring mot civila.

Om – Gud förbjude! – det värsta skulle inträffa måste vi alltså vara beredda på omfattande anfall mot civila mål. Att protestera med FN-stadgan i hand gör lite nytta. Att kraftigt bygga ut luftvärnet gör däremot stor nytta.

Drönarna ska bli fler och bland annat komma Hemvärnet till del, vilket är utmärkt! Men nysatsningen känns ändå helt otillräcklig. I ett storskaligt krig riskerar hela (ja, hela) förrådet av drönare att förbrukas inom loppet av högst några veckor. De jämförelsevis måttliga satsningar som nu genomförs bör därför betraktas som systemanpassning och utbildning. Däremot krävs inköp av helt andra volymer och inte minst säkerställd tillverkning. Det gäller allt från små "civila" drönare man kan hålla i handen till större flygplansdrönare.

Och det gäller också sjödrönare. Ukraina har framgångsrikt använt snabba små motorbåtsliknande farkoster för att bekämpa långt tyngre ytstridsfartyg. Som klippt och skurna för den svenska skärgården och dessutom relativt billiga att tillverka. Men de nödvändiga satsningarna lyser med sin frånvaro i försvarsbeslutet.

Anledningen är bara delvis ekonomisk, för i många fall handlar det om en omställning som inte behöver bli alltför dyr (Ukraina har ju lyckats, under brinnande krig). Istället beror utvecklingen på vår egen hemmasnickrade mentala trögrörlighet. Istället för att snabbt acceptera facit, sådant som det moderna kriget utvecklat sig, håller man fast vid alltför ålderdomliga och byråkratiska sätt att närma sig utmaningarna. Det duger inte alls under rådande omständigheter.

Många misstänker att av ovanstående och andra skäl kan ett nytt försvarsbeslut snabbt bli nödvändigt, kanske redan inom två år. Högst två år i så fall! Fast istället för att åter kalla in den långsamma försvarsberedningen och ompröva allt är det bättre att bygga på det nu fattade försvarsbeslutet. Detsamma måste kompletteras, ibland med omfattande satsningar. Viktigast av allt är kanske en utbyggnad av luftskyddet för civila mål, vilket kan ta tid att genomföra.

Tiden är knapp, ytterligare upprustning inte gratis och omställningen delvis besvärlig. Det är bara att gilla läget.