En större nyhet bjöd åtminstone Folk och Försvar rikskonferens i Sälen på. Regeringen tänker uppenbarligen sluta fjäska för Turkiets diktator Recep Tayyip Erdogan. "De vill saker som vi inte kan och vill ge dem. Nu ligger beslutet hos Turkiet" konstaterade statsminister Ulf Kristersson redan på konferensens första dag.
"Turkiet har krävt saker som är i linje med det multilaterala avtalet med Sverige och Finland. Det är nu Sveriges och Finlands uppgift att uppfylla sina åtaganden" svarar Turkiet genom en vice ordförande i landets Nato-delegation. Detta andefattiga svar är i själva verket redan i sig ett exempel på att den lite strävare svenska linjen fått effekt. Dels uttalar sig alltså inte Erdogan personligen, ej heller utrikesministern eller något annat tyngre namn. Dels undviks nya retoriska utfall mot Sverige.
Därmed inte sagt att alla problem är på väg att lösa sig. Förutom att också Ungern drar benen efter sig, väntas inget turkiskt besked i Nato-frågan förrän tidigast efter de allmänna turkiska valen i sommar. I värsta fall kan det dröja till parlamentet sammanträder i höst. Eller ännu senare.
Det är naturligtvis oacceptabelt ur såväl svensk som finsk synvinkel. Även om vi har ett grundmurat stöd i resten av Nato och även om tunga medlemmar gett oss säkerhetsgarantier, kan vi inte tillåta oss detta säkerhetspolitiska limbo hur länge som helst. Men vad skulle då hända om Turkiet fortsätter att dra på svaret – eller rentav säger nej?
För svensk och framför allt finsk räkning skulle det vara ett svårt nederlag. Självfallet skulle en fortsatt formell allianslöshet också kräva större upprustning, men för Finland räcker det kanske inte. Man skulle kunna spekulera i en gentemot Moskva försiktigare utrikespolitik.
Naturligtvis riskerar utvecklingen också att leda till en kris för hela Nato, ja i själva verket en av de värsta organisationen upplevt. Att en så visserligen viktig men likväl opålitlig och därtill alltmer odemokratisk medlem som Turkiet skulle riskera utvidgningen – till två strategiskt viktiga länder i Nordeuropa – skulle vara ett allvarligt svaghetstecken. Framför allt skulle det i fortsättningen inte gå att lita på Natos löften gentemot nya ansökarländer.
Utan Nato-medlemskap ökar Finlands utsatta position, samtidigt som möjligheterna att låsa Öresund minskar och förutsättningarna att hjälpa framför allt de baltiska Nato-medlemmarna försvåras. Många medlemsstater kommer att fråga sig vilken reell hjälp de kan hoppas på inom den existerande organisationen.
Man kan också fråga sig varför inte Förenta Staterna gör mer redan nu. Utåt sett har USA gjort en anmärkningsvärt slät figur under det pågående bråket mellan Turkiet och Sverige samt Finland. I den mån det förekommit mer dolda diplomatiska påtryckningar har de åtminstone inte gett några uppenbart positiva effekter hittills.
Ett problem i sammanhanget är att den amerikanske presidenten Joe Biden ger ett alltmer åldrat och ibland frånvarande intryck. Under kriget i Ukraina har han visserligen överträffat alla (visserligen ganska måttliga) förväntningar, varit tydlig och resolut i relationen till Moskva. Samtidigt föregicks den politiken av den halsstarriga evakueringen av Afghanistan – med talibanernas oönskade återkomst som följd. Inrikespolitiskt är Biden hårt pressad av en mer eller mindre misslyckad ekonomisk återhämtningslinje och en splittrad kongress. I det senare fallet är det oroväckande att såväl högerrepublikaner som vänsterdemokrater börjar ifrågasätta stödet till Ukraina.
Vad den svenska regeringen kan göra är att, vänligt men bestämt, påpeka behovet av ett snabbt svenskt Nato-medlemskap i såväl Washington som ledande europeiska huvudstäder. Och att ytterligare fördröjning kan leda till att vi tvingas ompröva vår säkerhetspolitik än en gång. En nygammal neutralitet är förstås inte önskvärd, utan tvärtom behövs i så fall ett djupare bilateralt samarbete med i synnerhet USA. Gentemot Ankara bör vi självklart låta förstå att om det svenska Nato-medlemskapet rinner ut i sanden, kommer detsamma att gälla med allt vad vi hittills kommit överens om med Turkiet. Ja, man kan räkna med en medvetet antiturkisk politik på så många områden som möjligt, under överskådlig tid.
Så illa går det förhoppningsvis ändå inte. Helt enkelt eftersom Förenta Staterna i längden inte kan tillåta en situation där Erdogan utövar utpressning med Europa som gisslan.