Det var en överraskning. I slutet på förra veckan meddelade Kristdemokraternas nomineringsgrupp i Linköping att de föreslår KDU-ordföranden Sara Skyttedal som nytt kommunalråd i staden. Beslut ska tas på ett extra årsmöte den 7 september.
KD i Linköping letade efter ett nytt kommunalråd som kan åstadkomma en tempoökning i det lokala politiska arbetet och fick därför upp ögonen för Skyttedal från Stockholm.
Profilen passar onekligen Skyttedal som tidigare bland annat drivit på sitt parti för att riva upp decemberöverenskommelsen. Vilket hon firade med champagne.
När Skyttedal i somras meddelade att hon lämnar posten som ordförande i KD:s ungdomsförbund, KDU, kom hon också tydligt ut som jobbsökande. Något som uppenbarligen inte gick nomineringsgruppen förbi.
Att KD:s lokalpolitiska liv på den andra sidan kommungränsen är av intresse beror delvis på att Sara Skyttedal är känd från rikspolitiken men också för att nomineringsgruppen väljer en person utan lokal anknytning.
För även om Skyttedal liknar en politisk rockstjärna är hon en turnerande sådan. Hon verkar inte söka sig till Östergötland av någon annan anledning än för det politiska uppdraget, plattformen och gissningsvis försörjningen. Tidningen Dagen (19/8) skriver att hon inte flyttar förrän KD i Linköping sagt ja till henne på det extrainsatta årsmötet.
I en intervju i DN Fokus (27/5) förklarade Sara Skyttedal att hon vill bli riksdagsledamot och på sikt helst statsråd i en framtida borgerlig regering. Det lämnar en del frågetecken om hennes anledningar att söka sig till Linköping. Tänker hon ens stanna där längre än till nästa val?
Det är oklart om förtroendeuppdraget i Linköping ska ses som en språngbräda för henne till riksdagen eller en möjlighet för henne att utveckla Linköping – en stad hon bara flyttar till om hon får bli kommunalråd.
Det ligger nära till hands att tro att personen har blivit långt viktigare än platsen för nomineringsgruppen. Något som är problematiskt för alla som anser att lokalpolitiker ska ha en lokal förankring. Genom sitt förslag nedvärderar KD kunskapen om de särskilda förhållandena på orten och förringar kopplingen till valkretsen. Det kan även bli svårare för partiet att övertyga gräsrötterna att engagera sig när proffspolitiker får ett guldkort till förtroendeuppdragen.
Den politiska infrastrukturen ger redan nu goda möjligheter för människor att bli yrkespolitiker. Partier och kommuner erbjuder tjänster som exempelvis politiska sekreterare, något som gör att personer kan få sin försörjning och göra karriär utan att behöva ta ett jobb utanför politiken. Om förankringen för lokal- och regionalpolitiker sedan börjar suddas ut, som i fallet med KD:s nominering, är det ytterligare ett steg emot att politiker tappar kontakten med väljarna.
Visst, genom val är systemet självdränerande men det ökar inte förtroendet för de politiska institutionerna när platsen betyder mindre än kändisskap.