I veckan presenterade utrikesminister Ann Linde (S) sin första utrikesdeklaration sedan hon utsågs till sitt ämbete för ett halvår sedan. Deklarationen var i stora stycken en tråkig läsning. Och det är verkligen inte det sämsta!
För vi minns hennes föregångare, Margot Wallström (S), och hennes första utrikesdeklaration. Wallström rivstartade med att erkänna Palestina. En symbolpolitiskt skott i foten som i praktiken inte gynnat palestinierna, men gjorde Israel rasande och förpassade svensk diplomati till läktarplats.
Och så fortsatte det. Wallström rasade mot Saudiarabien och lyckades till sist göra sig till ovän med både Israel och arabstaterna – samtidigt. En närmast unik prestation.
Animositeten varade visserligen inte alltför länge, eftersom Wallström behövde arabstaternas stöd då Wallström bestämt sig för att Sverige skulle ta plats i FN:s säkerhetsråd. Vad vi gjorde för nytta där kan diskuteras. På samma sätt kan man undra varför Wallström envisades med att driva den dödfödda frågan om ett så kallat kärnvapenförbud. Wallström levde på den historielösa myten om Olof Palmes framgångsrika aktivism, men misslyckades med det mesta hon företog sig.
Under tiden förflackades Europapolitiken. Därför är den utrikespolitiska tillnyktringen under Linde synnerligen välkommen, även om det ibland krävs politiska läsglasögon för att se nyansskillnaderna. Till exempel att Linde påpekar vikten av närmare kontakter med tongivande stater som Tyskland och Frankrike. Åtminstone det senare överraskar positivt, eftersom Sverige knappast haft någon Frankrikepolitik av värde på år och dag.
Det går att kritisera Lindes utrikesdeklaration! Moderaternas utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark påpekade att Gui Minhai inte nämndes i talet. Däremot fanns en föga förpliktande satsning på en ambassadörstjänst mot organiserad brottslighet med. Närmast stötande, givet regeringens inrikespolitiska misslyckanden på områden.
Och ändå, det är en fråga om detaljer. Inte för inte konstaterade också Wallmark att man faktiskt var överens om det mesta. Han sade sig vilja undvika den utrikespolitiska debatten polarisering, medan Linde nickade medhåll.
Wallström påvisade att en politiskt korrekt utrikespolitik kan vara hur splittrande som helst, i själva verket lyckades hon ju till och med sprida osämja inom den egna ministären. Linde har sitt agerande (eller snarare brist därpå) under den famösa skandalen på Transportstyrelsen i bagaget, men har annars främst rykte om sig om att vara en pragmatisk handelspolitiker. Som internationell chef för de europeiska socialdemokratiska partiernas samarbetsorgan är hon van vid spretande viljor och inser värdet av att inte tillföra ytterligare konfliktdimensioner.
Någon reell omsvängning i exempelvis Nato-frågan lär visserligen inte aktualiseras så länge Linde sitter i Arvfurstens palats, men givet behovet av lugn och ro inom utrikespolitiken känns det inte heller som någon helt akut utmaning. Efter en på alla sätt och vis upprörande brexitprocess (som ännu inte avslutats) känns det tryggt att Linde inte bara företräder en realistisk utrikespolitik, utan också är en varm anhängare av fördjupat europeiskt samarbete.
Fast det hade förmodligen varit ännu bättre om Wallmark varit utrikesminister.