Är Island på väg att utvecklas till Nordens Nordkorea?
Frågan ställs av Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Jag förstår den kvällstidningsmässigt lockande provokationen, därtill förstärkt i rubriken ”Nordens Nordkorea?”. En bit längre ner i texten backar han: ”jämförelsen med Nordkorea är rätt hårddragen”. Dessutom bygger Hansson sitt resonemang på vad ”lokala journalister och andra” själva sagt på ön.
Precis hur urusel situationen eventuellt än är på Island – och trots att det kan diskuteras hur rättsväsendet i vissa stycken (ett specifikt publiceringsförbud) fungerar, så är nationen naturligtvis inte på väg att bli ett nordiskt Nordkorea. Nej, inte ens en diktatur över huvud taget. Inte mer än när landets svenske ambassadör – en viss Håkan Juholt – varnade för att det i själva verket Sverige som riskerar att bli en diktatur.
Problemet är relativiseringen och den aningslösa leken med överdrifter, för att inte säga lögner. Är det inte just sådana attityder som bäddat för exempelvis Donald Trumps opinionsmässiga framgångar i USA?
På liknande sätt är det typiskt hur nyhetsflödet fylls av påpekanden om hur besvärligt det nu blir att styra ön, när hela åtta partier tar plats i Alltinget.
Ojdå. Fast, vid närmare eftertanke, hur många partier råkar sitta i den svenska riksdagen?
Visst väntar med största sannolikhet krångliga regeringsförhandlingar på Island. Stalltipset är att det skandalomsusade Självständighetspartiet trots allt kommer att ingå också i nästa ministär, på ett eller annat sätt. Trots en svag insats är partiet med sina 25 procent fortfarande landet största.
Men Island är inte något extremfall, snarare tvärtom. Som Yngve Sunesson på Norra Skånes ledarsida konstaterar: ”Island har blivit likt övriga Europa”. Den rubriken väcker möjligtvis mindre uppmärksamhet än ”Nordens Nordkorea?”, men den säger faktiskt mycket mer om vad isländsk politik egentligen handlar om.