Alltsedan vi lämnade in vår Nato-ansökan har debatten främst handlat om turkiska krav på Sverige. Formella turkiska krav det vill säga. Ofta har det handlat om att samarbeta med Turkiet mot (verklig eller inbillad) turkisk terrorism. Ofta har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan likaså rasat mot kränkningar (också verkliga eller inbillade). Mot islam eller mot honom själv.
Erdogan är verkligen lättkränkt! Fast framför allt har hans basarpolitik gått ut på att försöka höja priset efter hand. Både vår nuvarande som föregående regering har varit mer än villiga att lätta på den politiska plånboken, även om en tillnyktring skett under året. Hovbugningarna inför sultanen i Ankara har faktiskt inte gjort stor annan nytta än att höja priset ytterligare.
I somras lovade dock Erdogan, till synes nästan överraskande, att släppa in Sverige. Visserligen först när parlamentet återsamlas i oktober, men frågan tycktes plötsligen mest vara en fråga om formalia.
Som studieobjekt har den turkiska diplomatin blev än intressantare de senaste månaderna, eftersom det Erdogan tidigare högljutt kritiserat, numera förbigås under relativ tystnad. Koranen bränns som aldrig förr i Sverige, men den turkiske presidenten ligger lågt.
Fast så har ju aldrig frågan primärt handlat om några kränkningar hit eller dit, utan något mycket mer praktiskt och materialistiskt. Amerikanska stridsflygplan.
Länge förnekade Ankara detta, ja Erdogan blev som vanligt så publikt upprörd att man kunde frukta en hjärtattack vilken stund som helst. Fast i själva verket var det förstås bara turkisk teater. Nu erkänner man det öppet och frågan har kokat ner till vem som göra första draget. Nog så besvärligt för Sverige visserligen, för moment 22 råder.
Sedan länge har Erdogan önskat köpa moderniserade amerikanska stridsflyplan, av den visserligen i sig något ålderstigna modellen F16. Ursprungligen handlade önskemålen om betydligt modernare flygplan, men så begick presidenten misstaget att samtidigt köpa ryskt luftvärn – och hamnade i USA:s exportpolitiska frysbox. Fram till att Sverige (och Finland) sökte Nato-medlemskap. Plötsligen yppades en turkisk utpressningsmöjlighet.
Att Erdogan nyttjade just Sverige som förhandlingsbricka torde visserligen ha specifikt svenska orsaker. Den svenska vänsterns kurdiska kontakter har alltid stuckit i turkiska ögon, liksom vår ibland ganska högljudda diplomati. Finland har alltid agerat försiktigare, det råder i praktiken förbud mot att bränna Koranen och till råga på allt finns det inte någon stor invandrad muslimsk befolkning i landet som kan användas som politisk murbräcka i den muslimska världen.
Fast til syvende og sidst handlar det alltså om F16 – och därmed vem som ska göra vad först. Enligt Ankaras förmenande ska avtalet om flygplansköp vara underskrivet innan man kan säga ja till Sveriges Nato-medlemskap. Enligt Washingtons uppfattning ska Turkiet godta Sverige innan något köp kan skrivas under.
Och det där kan naturligtvis dra ut på tiden. I slutändan går det säkert ändå att tänka sig finurliga diplomatiska kompromisser, liksom alla förstår att en turkisk president i längden aldrig kan mäta sig med en amerikansk. Erdogan har emellertid för avsikt att driva sin basarpolitik så långt det går.
Det märkliga är egentligen något annat, nämligen den svenska debattens villfarelser. Med få undantag har många inbillat sig att frågan handlat om att vår förmåga att uppfylla ett antal turkiska krav, vilka dels skärpts med tiden och dels aldrig varit huvudsaken för Erdogan.
