Plötsligen syntes halva tornet ovan vattenytan – en främmande ubåt djupt in i Stockholms skärgård. Sedan dök den och försvann. Det verkar gå på samma sätt med ubåtsdebatten. Den försvann också, eftersom Försvarsmakten (efter lite om och men) lät meddela att det som såg ut som en ubåt i själva verket inte alls var en sådan – varken svensk eller främmande: ”För oss är det en ickehändelse”.
Jag kan i och för sig förstå att Dagens Nyheter, som hade tidernas (nåja) scoop, nu håller tyst, liksom de så kallade experter som tidningen anlitat. Fast om det nu inte var en ubåt, vad var det istället? En attrapp, en nytt superhemligt samarbete med USA – eller rentav en mink?
Ubåtshistorien inbjuder till skämt på mångas bekostnad, men oavsett vad som guppade i ytan (ett möjligt svar skulle kunna vara den privattillverkade ubåten Seal Carrier) finns det allvarliga aspekter. Till exempel upplevde pesoner i jolleklubben som seglade i närheten situationen som obehaglig och potentiellt farlig.
Bakom de åtminstone till synes rimliga påståendena om att försvaret inte vill avslöja sina analysmetoder etcetera, kommer man inte ifrån ett synnerligen fyrkantigt uppträdande. Ur informations- och trovärdighetssynpunkt har agerandet varit en katastrof. Och om det, trots allt, verkligen skulle operera ryska ubåtar någonstans längs de svenska kusterna borde Vladimir Putin jubla. Nästa gång aldrig så tydliga ”tecken” på främmande undervattensverksamhet dyker upp kommer allt från medier till experter att uttala sig mycket försiktigare.
Samtidigt är vår eget försvar inte mycket till sanningsvittne i trängda lägen. Minns kalabaliken efter den så kallade ryska påsken för några år sedan, då ryskt bombflyg övade fingerade kärnvapenanfall mot Sverige. Medan kränkningen pågick stod det svenska stridsflyget på marken. Flygvapnet påstod sig ha full koll på situationen, men i själva verket var beredskapen usell.
Men oavsett ubåtshysteri eller ubåtsförnekande, oavsett vad Försvarsmakten säger eller inte, är det mest anmärkningsvärda hur de, åtminstone till synes, dramatiska händelserna i Stockolms skärgård helt försvunnit från den kritiska samhällsdebatten. Det tyder på ett genuint ointresse för säkerhetspolitiska frågor, bland såväl politiker som medier. Det bådar faktiskt riktigt illa.