I krigsdagboken kunde lördagen den 5:e mars se ut som den tyvärr brukar göra. En alltför dyster rapport om allt från ryska framstötar på slagfältet till nya terrorbombningar av ukrainska städer. De där framstötarna tycks visserligen gå långsammare och långsammare, men terrorkrigföringen blir å andra allt grövre. Ryska trupper beskjuter kärnkraftverk och när Ukraina och Ryssland kommer överens om ett eld upphör i Mariupol – så att civila skulle kunna fly staden – bröt den ryska krigsmakten genast mot överenskommelsen.
Mycket elände, lite hopp. Fast så vänder det. Var och när man minst anar det.
På Tyska torget samlas en demonstration mot kriget som varken är stor eller liten. Varken särskilt många slagord eller banderoller, men åtminstone några ukrainska flaggor. De flesta håller sig till en början på visst avstånd till talarna utanför Hedvigs kyrka. Fast så börjar vi alla långsamt röra oss framåt. Och jag funderar på att det nog är så vi svenskar ofta fungerar. Lite tröga och reserverade i starten kanske. Men målmedvetna och uthålliga.
Huvudtalare är Carl Fredrik Graf, som vid det här laget hunnit bli varm i kläderna som Östergötlands landshövding och håller ett tal om krigets elände, men också vikten av att hjälpas åt och framför allt aldrig förlora hoppet. Efteråt får jag chansen till en kortare pratstund med honom och då har han också mer konkreta önskemål att framföra.
Han är, som så många andra, glada över uppslutningen på Tyska torget. Och över givarviljan i Östergötland. Fast densamma skulle kanske behöva ta sig andra uttryck. Det finns till exempel mer än nog av skänkta kläder på gränsen mellan Polen och Ukraina och nu är det snarare hygienartiklar och andra varor som kan behövas. Graf tycker att man bör kontakta de stora givarorganisationerna, som är vana vid sådana här situationer och vet hur var och en kan hjälpa till bäst.
Och så var det detta med gödning. "Rätt stor del av gödningen tillverkas i Ryssland och Ukraina" säger landshövdingen. Alltså kan det uppstå brister i Sverige. Det har jag själv inte ens reflekterat över. Men det är alltså sådana problem man brottas med på länsstyrelsen. Hur ska man bemöta hot som man egentligen kan bemöta? Länsstyrelsen har i alla fall gått upp i stabsläge (eller snarare gått över i nytt stabsläge, efter pandemin) och förbereder dessutom för att det kan komma en del flyktingar till Sverige och Östergötland.
Dystert. Men inte hopplöst! "Hoppet är det sista som överger oss, men ibland kan man behöva gräva lite djupare" säger Carl Fredrik Graf apropå dagens situation. Och så är det naturligtvis. Samtidigt som jag tror manifestationer som lördagsdemonstrationerna (det kommer att fortgå klockan ett varje lördag så länge kriget pågår) gör större nytta än man kan tro. Vi känner samhörighet – oavsett vilka politiska åsikter vi annars har – och för exilukrainare är det en påminnelse om att de inte är bortglömda. Utan tvärtom djupt älskade.
Слава Україні! Героям слава!