När Sovjetunionen sände upp världens första satellit 1957 – Sputnik 1 – både chockades och fascinerades världen. Ingen hade förväntat sig att "de där kommunisterna" skulle hinna först. Rymdkapplöpningen skulle sedan prägla hela 60-talet.
När Ryssland så långt senare döpte sitt coronavaccin till Sputnik V skrattade däremot de flesta. Ryssland hann visserligen få ut sin produkt före alla andra, men den ansågs inte färdigtestad och kvaliteten ifrågasattes.
I dag är det inte längre någon som skrattar. Mer än möjligtvis president Vladimir Putin bakom sitt skrivbord i Kreml.
Trots att en påfallande liten del av den ryska befolkningen vaccinerats (beroende på underprioritering eller vaccinationsmotstånd) håller Sputnik V på att bli en succé utan like. Inte bara tycks vaccinet i sig vara minst lika bra som de bästa i väst, det är dessutom lättare att hantera. Medan Pfizer-Biontechs och Modernas vaccin måste transporteras och förvaras i extremt låga temperaturer, duger vilket kylskåp som helst för Sputnik V. (Man kommer onekligen att tänka på hur Nasa satsade miljonbelopp på att ta fram en kulspetspenna som det gick att skriva med i rymden, medan de sovjetiska kosmonauterna använde – en blyertspenna.)
Fast egentligen är det inte så överraskande. Sovjetunionen var ju inte bara en militär supermakt, utan i stor utsträckning också vetenskaplig. Det finns en god grund att stå på.
Under tiden fortgår som bekant kalabaliken i Europa. Astra-Zenecas vaccin var lite sämre redan från första början, nu har många länder pausat användningen och i värsta fall kan det vara mer eller mindre värdelöst mot nya mutationer, som den så kallat sydafrikanska. Samtidigt har USA infört vad som i praktiken är exportförbud av Astra-Zenecas vaccin, vilket gjort att röster sin tur höjts i EU för att införa motsvarande exportförbud gentemot Förenta Staterna. En dubbelprotektionistisk politik som alla i längden naturligtvis förlorar på.
Trots potentiella säkerhetspolitiska konsekvenser har därför allt fler länder inom unionen börjat sondera möjligheterna för ryska leveranser. Och i Moskva är man mer än villig att gå önskemålen till mötes. För Putin är det ett drömläge. Man förmår inte bara producera ett högkvalificerat vaccin i stora mängder, man slår också in kilar – dels mellan EU och USA (och i viss mån Storbritannien), dels mellan olika länder i unionen.
Samtidigt väntar andra delar av världen på sitt vaccin och de rika västländernas löften om att dela med sig visar sig inte så mycket värda. Istället tvingas man vända sig till Ryssland och framför allt Kina. I Kina pumpas redan två vaccin ut med hög produktionstakt och fler väntar på att godkännas.
Det kan, men behöver inte, följa med finstilta politiska krav för den som köper vaccin från Ryssland eller Kina. Vad det i Moskva och Kina framför allt handlar om är att påvisa den egna överlägsenheten, i synnerhet gentemot den amerikanska ärkefienden. Förmågan att leverera, därtill utan besvärande politiska krav på andra områden, skaffar de båda stormakterna långsiktiga fördelar på flera områden.
Det finns också en oroväckande ideologisk dimension. Medan väst gjort sig beroende av multinationella privata företag och globala leveranskedjor handlar det i både Ryssland och Kina snarast om statskapitalism, med full statlig kontroll över alla led i tillverkningen – och inte minst då de fysiska fabrikerna. Medan det är tveksamt om så många ser några självklara fördelar i diktaturer jämfört med demokratier i denna utveckling (även om inte heller det beklagansvärt nog kan uteslutas), är det mer sannolikt att vi tvingas acceptera en situation där de senaste decenniernas internationalisering av näringslivet kommer att ifrågasättas.
För europeiskt vidkommande är den stora frågan självklar: varför har vi inte tillräcklig produktionskapacitet inom EU för att åtminstone vara helt självförsörjande när det verkligen gäller?