Norge och Sverige brukar ofta beskrivas som de länder i världen vilka är mest lika varandra, fast det är i själva verket en sanning med modifikation. Erfarenheter och politiska traditioner skiljer sig åt, vilket i det norska fallet tyvärr också kan ha bidragit till de tragiska morden på fem personer i Kongsberg under torsdagen.
Att någon mördar andra människor genom att skjuta ihjäl dem med pil och båge är i sig extremt ovanligt. Förutom förövarens udda vapenval i sig förutsätter det såväl att kunna sikta väl som ladda om snabbt och (beroende på val av båge) också fysisk styrka. Det är egenskaper det tar tid att lära sig.
Nu förefaller den i detta fallet aktuella gärningsmannen – Espen Andersen Bråthen – ha haft tillgång till flera vapen och enligt vissa uppgifter också knivskurit en person. Må vara hur det vill med allt detta, ett vansinnesdåd är det fråga om och blott det faktum att han gick omkring med en pilbåge kan ha försvårat polisens agerande på ett sätt som bara kan beskrivas som polisiärt självförvållat.
Flera, kanske samtliga, mördade (och i tre fall skadade) personer ska nämligen ha drabbats efter att polisen först fick kontakt med gärningsmannen. Fast polisen tvingades backa, eftersom den i vanlig norsk ordning är obeväpnad...
Det kan komma ytterligare uppgifter som eventuellt ställer polisens agerande i annan belysning, men den norska traditionen med obeväpnad polis framstår som märklig i vår tid och direkt huvudlös med erfarenheterna från massmordet på Utøya i färskt minne. Har inte polisen lärt sig någonting?
Kanske inte och kanske beror det på att Utøya förblivit en så isolerad händelse. Den i extremnationalistisk anda självradikaliserade Anders Behring Breivik har inte fått några efterföljare. I all sin tragik framstår därmed terrordådet som en så udda tilldragelse att man egentligen inte kunnat dra några lärdomar inför andra händelser. Därtill är Norge, till skillnad från Sverige, långt mindre drabbat av skottlossningar med mera kopplat till gängrelaterad brottslighet.
Över huvud taget ger polisens agerande i Kongsberg ett tafatt intryck. Terrorforskaren Hans Brun konstaterar att det tog över en halvtimme innan Espen Andersen Bråthen kunde gripas, till skillnad från liknande vansinnesdåd i svenska Vetlanda och Trollhättan, då polisen var på plats inom tio minuter (svd.se). Precis som i fallet Utöya ligger ett nytt polisiärt fiasko i Norge nära.
Vad vi i skrivande stund vet om gärningspersonen är att han erkänt sitt agerande, att han är muslimsk konvertit och ska ha utfört mordet som en islamistisk terrorhandling. Eller något i den stilen. Även bland islamister framstår han som en udda fågel. Sällan har gränsen mellan vansinnes- och terrordåd varit mer otydlig. Vi får helt enkelt vänta på polisens utredning och inte minst den sinnesundersökning som ska genomföras.
En tragisk omständighet är att självradikalisering – med varierande religiösa och ideologiska uttryck – tycks kunna drabba nästan vem som helst. Det som specifikt utmärker den jihadistiska självradikaliseringen är emellertid att den utgör en del av ett strategiskt mönster, med mäktiga terrorrörelser som al-Qaida och framför allt IS som avsändare. Över hela jorden (mer eller mindre) uppmanar radikala islamister sina sympatisörer att använda de medel som står till buds. Vilka vapen som helst duger, inte minst fordon vilket påvisades i fallet Rakhmat Akilov i Stockholm 2017.
Liksom, tycks det nu, också pilbåge.