När Sovjetunionen föll 1991 hade Örjan Berner den stora förmånen att vara svensk ambassadör i Moskva. Under det lyckligtvis misslyckade kuppförsöket i augusti befann han sig tillsammans med bland andra Boris Jeltsin vid det så kallade Vita huset i Moskva – centrum för motståndet mot kuppen.
Det var nu inte den enda spännande händelsen i Berners karriär och sedermera han har utgett flera böcker. Fast det har alltid stått klart att kompassnålen ofta pekat i östlig riktning. Det senaste exemplet – Krig eller fred, ödesdigra beslut i kristider (Carlsson Bokförlag) är inget undantag.
Det tackar naturligtvis obotliga russofiler som undertecknad för!
Sovjetunionen och Ryssland har en framträdande roll i de flesta av bokens kapitel. Syftet har dock varit att skriva en bok där ett antal storpolitiska konflikter beskrivs i dess inledningsskede, där frågan som ställs är varför beslutsfattarna tog de beslut som ledde fram till militära insatser. Eller, minst lika viktigt, varför beslutsfattare tog beslut som förhindrade krig. Det blev ju inget världskrig av kubakrisen 1962, ej heller något sovjetisktkinesiskt storkrig några år senare (en i sig bortglömd och mycket spännande konflikt).
Berner upprätthåller sig alltså framför allt vid de enskilda aktörernas agerande under ofta synnerligen påfrestande förhållanden. Det är en på alla sätt och vis svår konst och inte bara eftersom källorna till olika händelser ofta är svårtillgängliga. Det kräver framför allt god psykologisk förståelse.
Det är faktiskt lätt att sympatisera med många av dessa makthavare, med tanke på de problem de ställts inför. Det behöver samtidigt inte bara gälla i de fall demokratiskt valda ledare tvingas överväga konsekvenserna över sitt agerande (naturligtvis utan tillgång till facit), som i fallet med den finska statsledning som tvingades hantera de sovjetiska påtryckningar som föregick vinterkriget 1939-40 eller Kennedyadministrationens hantering av just den ovan nämnda kubakrisen.
Anmärkningsvärt nog lyckas Berner på ett trovärdigt sätt också beskriva diskussionerna inom exempelvis politbyrån inför den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979. Ett verkligen ödesdigert felsteg, som dock hade varit möjligt att undvika. Den gamle Moskvaambassadören beskriver hur splittrad politbyrån i själva verket var och hur osäkra vissa kände sig, på ett sätt som gör att man kanske inte kan sympatisera med just dessa beslutsfattare, men väl förstå deras resonemang givet den situation de befann sig i.
Krig eller fred sträcker sig fram till och med Rysslands erövring av Krim, men börjar redan för mer än hundra år sedan, med de tsarryska planerna på att slå ut den svenska flottan i upptakten till första världskriget. Mig veterligen har en del uppgifter härvidlag aldrig tidigare presenterats och det är uppenbart att Berner grävt djupt i de ryska arkiven. Ett anfall var långt närmare än vad någon tidigare antagit, men förhindrades tack vare att den svenska statsledningen lyckades göra neutralitetspolitiken trovärdig i Sankt Petersburg.
Även om konflikterna till antal kan tyckas nästan oändliga och Berner själv medger att just hans urval säkert går att ifrågasätta, borde Krig eller fred vara något av ett standardverk vid intresse för konflikthantering, men duger tack vare gott språksinne också alldeles utmärkt som kvällslektyr. De spända situationerna av eskalerande konfrontationer påvisar också att det politiska beslutsfattandet verkligen inte är något lätt hantverk, men att den bästa politiken sällan är uttryck för de så kallat starka ledarnas visioner, utan mer är resultatet av väl avvägda och genomtänkta beslut och ren eftertänksamhet.