Det är nu den blomstertid som det sjungs om på skolavslutningarna – de fagra blomsterängarnas stund på året. Men på inget annat sätt är det blomsterängarnas tid. För ängs- och hagmarkerna är hotade, de försvinner och ersätts av granplanteringar, förbuskade betesmarker eller artfattiga åkrar.
Visserligen möter vi fortfarande ängen och hagen på många sätt, i reklamfilmer för mejeriprodukter och gamla dikter, men allt mer sällan i verkligheten. Nu lär det vara vanligare att plocka midsommarblommor i vägrenen än på en slåtteräng. De 526 000 hektaren slåtterängar som fanns år 1927 har minskat till att det år 2010 bara fanns kvar 10 000 hektar. Under samma period minskade arealen betesmark från 1 500 000 hektar till 500 000 hektar.
Att sommarängarna och dess vård allt mer faller i glömska är på ett sätt förståeligt – lantbruket har förändrats. Många mindre gårdar har försvunnit. Teknikintensifiering och allt större maskiner har tvingat gårdarna att växa för att vara lönsamma. Det finns oftast inte någon ekonomi i att vårda små ängs- och hagmarker. En viktig orsak till utvecklingen är att antalet mjölkgårdar har minskat kraftigt, som ett resultat av hårdare konkurrens på den gemensamma EU-marknaden och fördyrande svenska regler. Det gör att många betesdjur har lämnat naturbeteshagarna, mulens marker.
Samtidigt är det ändå svårt att förstå att ängs- och hagmarkerna försvinner. Sverige är ett land med en synnerligen hög svansföring inom naturvårdspolitiken. Enbart i år lägger den rödgröna regeringen nästan 1,3 miljarder kronor på skydd av värdefull natur. I budgeten tillkommer dessutom knappt en miljard för åtgärder i värdefull natur.
Och ängen och hagen är värdefull. Markerna har den rikaste floran och faunan i hela den svenska naturen. Ängarna och hagarna har höga kulturvärden, naturvärden och rekreationsvärden. Över en fjärdedel av de rödlistade arterna, mer 1 000 stycken, är beroende av betade och trädbärande marker för sin överlevnad. Ängar och hagar är levande genbanker, fram tills de växer igen och de värdefulla arterna dör i takt med att naturen ändrar karaktär. En mångtusenårig hävd bryts.
Men om den statliga naturvården uppenbarligen inte värnar ängs- och hagmarkerna vad läggs pengarna på? För att få svar går det att åka till Forsums gammelskog – ett hyfsat nytt naturreservat i gränstrakterna mellan Valdemarsviks och Söderköpings kommuner. ”Bland Östergötlands över 200 naturreservat tillhör Forsum gammelskog topp-10-objekten”, går det att läsa på Länsstyrelsens hemsida. Vad är det då som gör det till en tiopoängare? Länsstyrelsens beskrivning upplyser: ”Forsums gammelskog är ett stort barrnaturskogsområde med 150-200-årig skog med få spår av sentida avverkningar.” Jackpott – en riktig trollskog som människan har gjort så lite som möjligt med. Forsums gammelskog är också ett talande exempel på naturvårdens fixering vid skog.
Det är i skogen som miljörörelsen mobiliserar, genom framgångsrikt lobbyarbete och genom att försöka stoppa skogsbruk. I detta nu har regeringen en utredare som ser över om en intresserad allmänhet – läs miljöaktivister – ska ges möjlighet att överklaga markägares skogsvårdsåtgärder.
De rödgröna och de mest högljudda delarna av miljörörelsen sitter som bekant i samma båt. Men har de inte satt sig i fel båt när markerna med den rikaste biologiska mångfalden i hela den svenska naturen samtidigt riskerar att gå förlorade? Det beror på vad målet är.
Trollskog som påminner om konstnären John Bauers sagolika målningar kräver knappt någon vård. Hela idén med så kallad urskog är att människan inte ska påverka den. Det är alltså mycket billigare att skydda skog vars naturvärden består om den inte vårdas jämfört med besvärliga ängs- och hagmarker som kräver omfattande vård varje år.
Om staten från och med nu främst värnade ängs- och hagmarkerna skulle Naturvårdsverket och Länsstyrelserna förbinda sig till att utföra mer vård som det krävs betesdjur och bönder för att klara av. För staten har inte en chans att inom myndigheterna uppbåda den arbetskraft och det stora antalet betesdjur som krävs för den uppgiften. I stället skulle samarbete mellan myndigheter, privata markägare och djurhållare behöva bli en verklig hörnsten i naturvården. Det vore en välkommen utveckling då det skulle minska konflikterna mellan staten och markägare inom naturvården.
Samtidigt vore en sådan förändring besvärlig för de rödgröna, i alla fall för Miljöpartiet. Enligt de nu uppdragna konfliktlinjerna kommer de största hoten mot klimat och natur från betesdjur och markägare, i den ordningen. En stor naturvårdssatsning på fler betesdjur lär inte gillas av de väljare som bär på uppfattningen att det är betesdjurens fisar som förstör jordens klimat.
Vänsterkantens medvetna politisering av naturvården har skapat en låsning som gör att ängen och hagen blir svåra att värna inom naturvårdspolitiken. Den rödgröna berättelsen bygger på en konflikt. Naturen behöver räddas från brukarna av den, det vill säga privata markägare och djurhållare. Ju mer markägare och djurhållare involveras i naturvården desto mindre blir den konflikten.
Det är nu dags att sträcka ut handen inom naturvårdspolitiken. Att stat och privata markägare möts kring gemensamma mål och inte på var sin sida i marktvister. Det är vägen framåt för att långsiktigt bevara de värdefulla ängs- och hagmarkerna som har vårdats av människors händer under många tusen år.
Fortfarande bär ängarna och hagarna åtskilliga generationers natur- och kulturarv. Sträck ut handen och låt blomsterängen leva ytterligare en blomstertid.