Det finns några grusvägar längs med den östgötska kusten som en del ortsbor undviker. Människor som har åkt vägarna hela sitt liv tycker nu att det är tråkigt att se landskapet. Orsaken är att skogen tar över. Dalgångarnas hyfsat välavkastande åkrar har planterats med skog. Hagmarkerna växer igen.
Utvecklingen är inte unik för Östergötland. Över hela landet blir jordbruksmark till trädplanteringar, de är mer lönsamma och framför allt ekonomiskt säkrare än åkerbruket. Och en del små åkerskiften är svårbrukade med dagens allt större maskiner.
Kvar finns bara minnet om när marken en gång bar säd och hölls öppna med betesdjur. Att utvecklingen känns jobbig för en del är troligen inte främst ett utryck för ett motstånd mot förändringar – det är något särskilt med brukad jord. Åkrar som odlas och djur som betar är grunden för mänsklig högkultur, var ska annars maten komma ifrån?
Att stoppa brukandet av jorden har av en del ansetts som en synd, särskilt mot de generationer som har brutit upp åkrarna.
Erik Axel Karlfeldt, som postumt tilldelades nobelpriset i litteratur år 1931, skaldade i dikten ”Till en jordförvärvare”: ”Men den som hejdar växtens fart, och lägger jord igen, begår en synd av större art, än den som dräper män.”
Som ung hade Karlfeldt fått uppleva att gården som han växt upp på och som hans far drivit såldes på auktion. Troligen fanns det i minnet när han skrev om ”bondens magra lott”. Och Karlfeldt var inte den enda att romantisera yrkesgruppen som brukar jorden.
I dikten ”Odalbonden” från 1811 av Erik Gustaf Geijer skönmålas den svenska bondens roll. ”Han sitter och täljer sin ålders stav. Må hans ätt ej i Sverige se slut! Väl bondens minne sänks uti grav; men hans verk varar tiden ut.”
Geijers ord fångar det som gör att en del personer inte vill åka vissa krokiga grusvägar – en ättelinje är bruten och dess verk är borta.
Marken växer igen när bönderna försvinner. Att gårdar och torp överges ändrar landskapet. Och utvecklingen går i hiskelig fart. I exempelvis Finspångs kommun har de öppna hagmarkerna krympt med 96 procent på hundra år. En följd av den utvecklingen är att av 2 200 blomväxter i landet är var femte hotad.
När professorn i naturgeografi Sara Cousins fick frågan i NT (19/7) om landskapets igenväxning kan vändas svarade hon ”så länge vi inte satsar på bönder och jordbruk så kommer marker att försvinna”.
Med lite distans är det egentligen märkligt att landskapet växer igen. EU har en stor jordbruksbudget, igenväxning går emot miljömålen och det finns en känslomässig koppling till den brukade jorden. Det bör finnas underlag för att göra annorlunda, att satsa.
Argument saknas inte heller för varför det skulle behövas en satsning för att underlätta för jordbruket. Några kan nämnas.
Sverige har urusel självförsörjningsnivå och för att möta hotet från en allt oroligare omvärld bör den nationella produktionen av livsmedel säkras, det gör även landet mindre känsligt för att epidemier och pandemier kan hindra importen av mat. Jordbruket behövs för ett rikt växt- och djurliv. Den svenska livsmedelsproducerande sektorn konkurrerar med resten av EU men på tuffare villkor, varför ska svenskproducerad mat missgynnas? Jordbruket behövs för ett rikt odlingslandskap.
Men om det finns goda argument; varför växer landskapet igen? En viktig del i svaret kan vara att jordbrukets gamla plattform för inflytande har minskat kraftigt – bönderna har svårt att göra sina röster hörda.
De självägande svenska bönderna har tidigare haft ett stort inflytande över politiken, kanske oproportionerligt stort. Knappast finns det något mer illustrativt exempel för hur inflytandet har ändrats än det att jordbruksdepartementet blev till landsbygdsdepartementet innan statsminister Stefan Löfven (S) slutligen lade ner det. I dag är landsbygdsministern underordnad näringsdepartementet.
Även det gamla Bondeförbundets, nuvarande Centerpartiets, jordbrukskoppling bleknar allt mer.
Dessutom saknar allt fler en koppling till landsbygden och jordbruk. Städernas befolkningar har oftast inte längre far- eller morföräldrar på en gård på landet, som förr.
Förändringen ställer högre krav på jordbrukets och markägarnas egna organisationer. Den främsta och största av dem är Lantbrukarnas riksförbund, LRF. Den livsmedelsproducerande sektorns perspektiv är viktiga då det är en kunskapsintensiv bransch som ger intryck av att vara enkel.
Men att LRF inte har lyckats vittnar förbud av viktiga växtskyddsmedel för grönsaksodlingen och Findus nedläggning om. Självklart är det inte LRF:s fel att Findus har lagt ner, men det kan ses som ett utryck för att jordbruket inte står särskilt högt på den politiska agendan trots att det finns goda argument för varför det bör vara prioriterat.
Att det går dåligt för flera delar av det svenska jordbruket – och landskapet växer igen – kan ha sin förklaring i att sektorn har varit van vid att makthavarna lyssnat. När de inte längre gör det ändras förutsättningarna och ännu verkar inte sektorn ha insett att inflytandet minskat – i dag pratar flera av intresseorganisationerna lite och för allt för många döva öron.
LRF och de andra av jordbrukets intresseorganisationer har historiskt stora stövlar att fylla om inte mer mark ska läggas igen.