Blott Sverige svenska krusbär har. Och tydligen är det därför blott svenska lösningar duger i kampen mot coronaviruset.
"Jag tycker det är viktigt att man fortsätter använda de medel som man vet fungerar. I andra länder har man andra traditioner där det kan vara nödvändigt att använda sig av exempelvis lagar", säger statsepidemiologen Anders Tegnell myndigt i SVT:s Aktuellt. "Vi ligger helt uppenbart i olika faser i den här utvecklingen" är hans svar (under en av de dagliga presskonferenserna) till varför Sverige har fler dödsoffer i covid-19 än de andra nordiska länderna. "Den här smittskyddsläkaren i Norge som jag har kollat upp har nog inte mycket mer data än någon annan har" avfärdar han vid ett annat tillfälle norsk kritik mot att Sverige inte gör tillräckligt.
Några följdfrågor brukar det inte bli. Fast undantag finns. På dn.se kan vi läsa om tyska ARD:s Nordenkorrespondent Christian Stichler, som nära nog dagligen gör det svenska journalister helst undviker – ställer kritiska frågor riktade till Tegnell. Framför allt undrar han huruvida coronaviruset smittar under inkubationstiden eller inte? I Tyskland och andra länder utgår man från att smitta kan spridas också från symptomfria personer. Tegnell är av motsatt uppfattning.
Vad händer då om det visar sig att han har fel?
Tja, han får väl ändra sig!
Det har nämligen hänt förr, ofta. I januari visste Tegnell bestämt att smittan inte var "effektiv" och att det hur som helst knappast var någon risk att Sverige skulle drabbas. I februari hävdade han att det inte förekom någon smitta i Alperna och i mars att "det finns anledning att tro att vi kommer att peaka nu, att vi har peakat" (DN 5/3). "Jag tror de flesta tycker att det ser mer positivt ut nu än för några veckor sedan" tyckte han så sent som 23 mars.
Så vad säger att Tegnell skulle visa sig ha helt rätt just nu?
Fast på motsvarande sätt kan man lika gärna fråga sig varför riksmedierna likt Stichler skulle börja ställa statsepidemiologen till svars just nu, när så knappast skett tidigare. Eller för den delen varför man skulle börja ta utländska farhågor för det svenska "experimentet" på större allvar.
Att många skulle vilja vara lite tuffare mot Folkhälsomyndigheten kan dock Stichler vittna om. Han har fått mycket beröm från svenska journalistkollegor – och är själv förvånad över att dessa inte ställer de besvärliga frågorna själva.
Så mycket för svensk skjutjärnsjournalistik!
I stor utsträckning tror jag det är den svenska konsensuskulturens genomslag vi ser – på både gott ont. För det finns förstås en fördel i sig om alla i samhället drar åt samma håll, om vi inte gnäller utan gillar läget och gör det bästa utifrån givna förutsättningar.
Att kritisera våra myndigheter och enskilda personer i dess ledningar kan under dessa omständigheter dessutom framstå som missriktat. Ska kritiken riktas mot någon är det i så fall regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet som frågorna ska ställas till! Men Stefan Löfven följer nästan slaviskt Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Därtill är det förstås en lockande tanke att det i själva verket är just vi som gjort rätt, bara vi i nästan hela världen (eller i varje fall Europa) har hållit våra känslor i schack och därigenom varit lika coola som lagom i vår bekämpning av covid-19.
Men om det inte skulle vara så? Om det istället skulle vara så att vår nationella självtillräcklighet förfelat sin verkan? Ve oss.