Hur historiskt tisdagens försvarsbeslut egentligen är kan visserligen diskuteras, för upprustningen kan misstänkas för underfinansiering. Fast detta till trots är det fråga om en verklig ambitionshöjning, låt vara från en låg nivå. Ett trendbrott efter åratal av tanklös nedrustningspolitik.
Det mest anmärkningsvärda är väl att ett åtminstone tidigare så farligt pacifistiskt parti som Miljöpartiet kunde gå med på något sådant! Men precis som Socialdemokraterna har De gröna tvingats acceptera en riksdagsmajoritet som krävt en upprustning och inför risken att regeringssamarbetet med Centerpartiet och Liberalerna skulle spricka var valet på sätt och vis ändå enkelt.
Socialdemokraterna är visserligen inte särskilt pacifistiskt i själ och hjärta. Däremot smärtar det säkert att man inte i vanlig ordning kunnat styra den försvarspolitiska debatten efter eget tycke. Och det är bara ett av flera exempel i närtid på hur svensk politik förändrats.
Samma dag som riksdagen fattade försvarsbeslutet antog nämligen riksdagen en uppmaning till regeringen att uttala en så kallad Nato-option inom säkerhetspolitiken. Vad detta innebär är att Sverige, efter finsk modell, håller dörren för ett Nato-medlemskap öppen. Inte särskilt dramatiskt i sig, däremot en anpassning till Finland, som formellt antog en Nato-option redan 1995.
Ändå var den socialdemokratiska upprördheten påtaglig och den annars balanserade utrikesministerns Ann Linde (S) beklagade sig högljutt, ja hon menade rent av den svenska säkerhetspolitiken skadades. I så fall något av en självuppfyllande profetia, för det enda som skadar säkerhetspolitiken är väl om regeringen driver en annan politik i frågan än riksdagsmajoriteten.
Fast som alla förstår handlar frågan inte primärt om några sakliga förhållanden, i synnerhet inte givet hur förhållandevis intimt Sverige redan samarbetar med Nato sedan många år. Det handlar snarare om prestige, eller rättare sagt en socialdemokratisk ovilja att – inför sig själva och andra – erkänna att partiet inte längre dominerar svensk politik, nej man har inte ens vetorätt inom säkerhetspolitiken längre.
På en punkt har Linde ändå rätt, nämligen att dylika beslut bör fattas med så stor konsensus som möjligt. Men det är inte någon liten riksdagsmajoritet som ställer sig bakom Nato-optionen och dessutom förutsätter konsensuslinjen en kompromissvilja från alla parter. Så har sällan varit fallet när det kommer till Nato. Så fort blotta tanken på ett möjligt medlemskap yppas tvärnitar Socialdemokraterna. Partiet får förstås tycka vad det vill! Men då får S också stå ut med att bli överkört i riksdagen.
På motsvarande sätt var det säkert en chock när LO:s ledning nyligen fanns sig överkörda av fackförbund som representerar majoriteten av de egna medlemmarna. IF-Metall och Kommunal gjorde upp med PTK och Svenskt Näringsliv om ny Las-lagstiftning. LO centralt hade i grund och botten gjort precis som Socialdemokraterna i Nato-frågan. Tvärvägrat och inbillat sig äga vetorätt.
För både LO och Socialdemokraterna gäller nu att anpassa sig till nya förutsättningar, där de största svårigheterna sannolikt utgörs av de egna psykopolitiska låsningarna. Fast att det ändå går att anpassa sig, och att det som en gång ansågs otänkbart plötsligen ändå kan bli vardag, påvisas av det svenska EU-medlemskapet. Länge motsatte sig Socialdemokraterna detsamma nästan lika bestämt som ett eventuellt Nato-medlemskap, men ändå var det faktiskt under en socialdemokratisk regering som Sverige gick med 1994.
Fast då hette förstås statsministern Ingvar Carlsson inte Stefan Löfven. Och det är, som alla förstår, en stor skillnad.