Så nära och ändå så långt borta. Men det är inte Dadgostars fel om Vänsterpartiet inte får ta plats i en rödgrön regering.
Ingen vänsterpartiledare i modern tid har varit framgångsrik som Gudrun Schyman. Till sist föll hon på eget grepp, när hon inte kunde hantera sina alkoholproblem. Kommunisten Lars Ohly fick ta över – och valresultaten sjönk som en sten.
Fast det märkliga är att detta inte tycktes bekomma många vänsterpartister särskilt mycket. V var på väg att slå igenom som ett modernt vänstersocialistiskt parti, som hade tagit avstånd från kommunismen (nåja) och framför allt anammat feminismen istället. Ett brett samlingsparti till vänster istället för gamla Kamrat fyra procent.
Och sådant är förstås obehagligt – för dem som föredrar en ideologiskt rättrogen linje.
Det kan vara värt att komma ihåg detta nu när en ny stor oreda utspelar sig inom Vänsterpartiet. En oreda som måste vara svår att förstå inom andra partier.
Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas har onekligen gett vänsterarkismen ett ansikte i sitt fullständiga förakt för både riksdagsregler och partidisciplin. Hon har ogenerat uppträtt i palestinasjal i plenikammaren, trots att dylika politiska uppträden i princip är förbjudna enligt klädreglerna. Hon har deltagit i en PKK-vänlig demonstration. Och delat en djupt antisemitiskt bild på internet.
Till sist fick partistyrelsen, med partiledaren Nooshi Dadgostar i spetsen, nog och bad Delgado Varas lämna sin riksdagsplats. Men hon vägrade, trots att det kan sluta med partiuteslutning.
Detta är visserligen situationer som många andra partier i varierande utsträckning upplevt. Ofta är det så enkelt som att en riksdagslön inte är att förakta, i synnerhet för politiskt obekväma personer som gjort sig omöjliga i många sammanhang.
Partier drar sig för att be någon lämna sin riksdagsplats. Dels för att man inte kan mer än just vädja, dels för all dålig PR händelsen ger upphov till och dels för att en politisk vilde är en nästan garanterat förlorad röst i riksdagsmatematiken.
Ibland kan vildarna åtnjuta sympatier hos andra partimedlemmar, men det är sällan någon tar omöjliga strider med partiledningen. Det är om inte annat att bränna den egna karriärens politiska broar, men riskerar också att skada partiet.
Fast Vänsterpartiet är nu inte riktigt som andra partier. Samtidigt som Nooshi Dadgostar är på väg att äntligen göra V regeringsfähigt, är nämligen inte alla partimedlemmar nöjda. Det varnas för en "sossefiering". I Svenska Dagbladet uppger en anonym röst att "jag är säker på att vi kommer att få göra jättemycket uppoffringar och eftergifter. Och om man tittar på Miljöpartiet så gynnades de inte av att regera med Socialdemokraterna." Även de som fortfarande hoppas på statsrådstaburetter är missnöjda – "vi ska inte hålla på och anpassa oss".
Ovan nämnde Ohly kritiserar behandlingen av Delgado Varas. Liksom Ung Vänster, många partiföreningar och flera riksdagsledamöter.
Och så var det detta med elefanten i rummet. Antisemitismen som få nog egentligen vill kännas vid, men som ändå dyker upp med jämna mellanrum. En paradoxal situation eftersom många svenskar långt bortom palestinaaktivisternas skara torde vara kritiska mot den israeliska krigföringen i Gaza. Man behöver inte bli antisemit för att kritisera Israel – tvärtom förstör man ju då bara för sig själv.
Men riksdagsval handlar om att vinna väljare och Vänsterpartiet har varit framgångsrikt i att rekrytera sympatisörer bland invandrarväljare, inte minst med rötter i Mellanöstern – där antisemitismen är utbredd och mer eller mindre normaliserad. Och vem vill riskera att bråka med några av sina egna väljare?
Dadgostar har förstås insett det omöjliga i situationen och inte bara om V ska ha en chans att få plats i en rödgrön regering. "Någon djävla ordning ska det va' i ett parti" som CH Hermansson en gång uttryckte det.
Fast olyckan är redan skedd. "Det är bara att fråga vilken socialdemokrat som helst, de bara skrattar ju, det är ingen som vill sitta i regering med Vänsterpartiet", som en vänsterpartist säger till SvD.