Som det går att läsa på nt.se åtalas den tidigare fullmäktigeledamoten Johan Lindekrantz (SD) för våldsamt motstånd mot tjänsteman i samband med en incident vid Gamla Torget i juni år. Även om Lindekrantz erkänner sitt brott hävdar han att "han hade rätt att göra motstånd". En sådan attityd till polisen låter som något Jan Myrdal hade kunnat ställa sig bakom, men inte något företrädare för riksdagspartier kan tillåta – allra minst från ett parti som inbillar sig vara konservativt och påstår sig vara anhängare till lag och ordning!
Lindekrantz sitter emellertid kvar som styrelseledamot för Sverigedemokraterna i Norrköping.
Fast kanske går det ändå att förstå SD, om det börjar bli ont om personer att ersätta avhoppare och uteslutna med.
Under mandatperioden har halva fullmäktigegruppen fått bytas ut. Det räcker ändå inte till att besätta mer än nio av de ursprungligen fjorton platser partiet fick i valet. Tre ledamöter är numera medlemmar av Landsbygdspartiet, medan två kvarstår tills vidare trots att de nyligen uteslutits från Sverigedemokraterna. En av dessa är pikant nog det numera rikskända oppositionsrådet Darko Mamkovic, som slängdes ut efter att hans narkotikamissbruk blivit offentligt.
Man kan fundera på varför SD agerar som partiet gör. Ibland tillåts alltså misstänkta lagbrott passera, i andra fall slängs personen ut. I fallet Mamkovic hade det i andra partier varit självklart att han omedelbart måste lämna alla politiska poster på alla nivåer – men också att partiet skulle hjälpa den drabbade med hjälp mot missbruket.
Ytterligare några personer med förtroendeuppdrag har frivilligt lämnat partiet eller uteslutits ur Sverigedemokraterna. Och då återstår alltså halva mandatperioden...
SD i Norrköping kan knappast kosta på sig fler avhopp eller rentav uteslutningar, om inte partiet ska riskera att kollapsa fullständigt. Kanske är det därför man väljer att låtsas som det regnar också när man internt uppenbarligen inte är överens i viktiga frågor.
Sålunda yrkade Sverigedemokraterna, i form av dess ledamot Bernt Bergström i kultur- och fritidsnämnden, i förra veckan att hela nämndens sparbeting – nästan sex miljoner kronor – utan undantag skulle läggas på Stadsmuseets konto. Något som skulle tvinga fram en nedläggning av museet.
Nu blir det förstås inget av med det, förslaget fick inte stöd någonstans. Fast vi förstår alla anledningen till SD:s lika olustiga som märkliga utspel: Stadsmuseets tjänsteman ska bestraffas för att de (enligt partiet) har "fel" åsikter, för ett foto med koppling till utställningen "Medlöperi och motstånd", där den sverigedemokratiska historien figurerar på ett mindre smickrande sätt.
Det sverigedemokratiska uppträdandet är pinsamt för partiet, som inte tycks överens ens med sig självt – den tillförordnade gruppledaren Benny Sellborn hävdar att frågan inte skulle vara förankrad i partiet. Fast det är långt allvarligare än så. Genom förslaget att bestraffa Stadsmuseet försöker man politisera verksamhet på ett sätt som man under andra omständigheter gärna anklagar andra för.
SD påstår sig vara konservativt, ändå uppträder företrädare för partiet i Norrköping på sätt som verkligen inte är konservativt. Åsiktsmässigt är det också anmärkningsvärt att Sverigedemokraterna genom sitt agerande är beredd att slå sönder en för kulturhistorien så viktig institution som Stadsmuseet, bara för att göra en markering. Det är inte heller första gången man ger sig på av norrköpingsborna älskade företeelser. Vi minns hur SD förra mandaten ifrågasatte spårvagnarna.
Det är inte kulturkonservativt. Snarare kulturbarbari.