När oppositionen, det vill säga Alliansen och Sverigedemokraterna, var och en på sitt håll presenterade sina budgetmotioner under gårdagen så var det inte sakpolitiken som stod i centrum. Delvis för att det mesta var känt sedan tidigare, men delvis också för att regeringsfrågan istället är central på ett sätt som verkligen inte tillhör vardagen inom svensk partipolitik.
Alliansen presenterar en budget som i huvudsak känns igen från riksdagsvalet. Särskild vikt läggs på utbildningspolitiken och redan i förra veckan presenterade den borgerliga fyrklövern förslag som kommer att drivas oavsett om den nu aktuella budgetmotionen vinner riksdagens gillande eller inte.
I dessa fall handlar det dock om så kallat kostnadsneutrala förslag. Däremot säger Alliansens företrädare nu nej till att försöka bryta ut enskilda delar ur regeringens budgetproposition, på det sätt som den dåvarande rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna gjorde med brytpunkten för statsskatt under förra mandatperioden. En klok inställning, men inte oproblematiskt eftersom det med retroaktiv verkan faktiskt belönar den ovan nämnda rödgröna politiken. Dessa partier tar sig rätten att bryta mot budgetpraxis och har ännu inte bestraffats för detta när de själva sitter vid makten.
Samtidigt påpekar vänstern gärna betydelsen av att minimera SD:s inflytande och samtidigt undvika uppslitande regeringskriser. Av dessa skäl finns det förmodligen de som tycker att Alliansen bör lägga ner sina röster under budgetomröstningen i riksdagen, hellre än att ”riskera” att få Sverigedemokraternas stöd med regeringskris och sannolikt extraval som följd.
Problemet med det resonemanget är att i så fall vinner ministären Löfven utan motprestationer. Hans regering har för svenska förhållanden rekordsvagt stöd, men hellre än att söka de breda blocköverskridande lösningar han gärna talat sig varm för har han sökt stöd för sin politik hos Vänsterpartiet – och (ganska godvilligt) tvingats till ytterligare vänstervridning. Varför skulle de borgerliga partierna stödja en sådan linje?
En annan sak är att en eventuell regeringskris inte bara kommer att avslöja Löfvens misslyckande, utan dessutom innebära besvärande utmaningar för Alliansen. Bristen på given statsministerkandidat försvårar inte bara möjligheterna att ta över regeringsmakten med omedelbar verkan, utan försvagar också möjligheterna att bedriva en effektiv valrörelse i samband med ett sannolikt extraval.
Hur ett sådant extraval skulle utfalla är förstås omöjligt att sia, men givet partiernas ställning i opinionsundersökningarna är risken stor för en fortsatt riksdag med oklara majoritetsförhållanden.
Vilken strategi Alliansen än väljer gäller det att noga överväga konsekvenserna och därefter hålla fast vid en gemensam linje. Att Alliansen håller ihop är härvidlag en glädjande omständighet.