Överraskande eller inte, Krimkrisens återverkningar i vårt närområde utgör samtidigt facit på åratal av säkerhetspolitiska förnekelser i Sverige. Man behöver inte gå länge än till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) som nu bland annat säger att ”i morgon vaknar Europa upp i en ny säkerhetsmiljö”, men som senast hösten 2012 tyckte sig kunna konstatera att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare på länge”. En famös missuppfattning.
Dessa så kallat nya moderater kan gott skämmas! Liksom Socialdemokraterna, vars nedrustningspolitik från mitten av 90-talet och framåt lagt grunden för dagens svåra situation.
Därför är det inte heller förvånande att många nu försöker skylla ifrån sig, när det blivit uppenbart att Sverige är underrustat i förhållande till hotbilden. Samtidigt är det i dagsläget inte någon konstruktiv hållning. Istället för att snegla bakåt är det nödvändigt att se framåt. Om viljan är genuin bör nästa fråga bli vad som på såväl kort som medellång och längre sikt kan göras för att förstärka Sveriges försvarsförmåga.
Ett bra, om än symboliskt, beslut kom från Försvarsmakten självt, nämligen en tillfällig utplacering av incidentberedskapen till Gotland. Samtidigt illustrerar detta dagens problem. Under det kalla kriget var Gotland relativt välförsvarat, men incidentberedskapen sköttes huvudsakligen från fastlandet enligt väl inarbetade rutiner. I dag utgörs försvaret av Gotland av en hemvärnsbataljon och ett stridsvagnskompani i malpåse...
Till skillnad från Gripenplan på tillfälliga besök och förrådsställda pansarfordon behövs en kraftig och permanent upprustning av försvaret på Gotland. Problemet är bara att en sådan inte ryms inom dagens ekonomiska ramar. Som bekant har överbefälhavaren Sverker Göranson aviserat ett behov av budgetförstärkning i storleksordningen fyra miljarder kronor – bara för att kunna verkställa dagens så kallade enveckasförsvar. Även om ÖB:s exakta beräkningar givetvis kan bli föremål för debatt, är det uppenbart att det är den ungefärliga nivå som behövs för att över huvud taget upprätthålla en försvarsförmåga värd namnet. Och då finns det inget utrymme för större omfördelningar till exempelvis försvaret av Gotland.
I praktiken behöver alltså försvaret förstärkas med mer än ovan nämnda miljarder. Därför är det bra att försvarsberedningens arbete förlängs några veckor. Frågan är om inte delar av arbetet borde göras om, nu när det är uppenbart att de säkerhetspolitiska förutsättningarna förändrats fullständigt och närmast entydigt till det sämre.