Kanske borde jag ha insett att de skulle komma förr eller senare. Angreppen på judarna, de rent rasistiska angreppen på judarna. Och då inte från sedvanligt obskyra marginalpartier, utan från ett relativt väletablerat nationalistparti som fick nästan sjutton procent av rösterna i sitt lands senaste parlamentsval.
Ändå var det något av ett tabu som bröts när en av ungerska Jobbiks främsta företrädare, Marton Gyöngyösi, häromdagen föreslog registrering av judar. Helt enkelt eftersom dessa judar är just judar. Det räcker.
Nåväl, Gyöngyösi föreslog inte att någon skulle behöva bära judestjärna på ytterkläderna, han vände sig främst till eventuella parlamentsledamöter med dubbelt medborgarskap. Med tanke på att också de svenska Sverigedemokraterna visar ett patologiskt intresse för riksdagsledamöternas eventuella dubbla medborgarskap, är det onekligen inte långt till de kalla kårarna längs ryggen. Men Gyöngyösi har i viss mån tvingats backa.
Ett övertramp i stridens hetta?
Kanske - men i så fall bara ett övertramp i rasistisk uppvisning. Den som ens kommer i närheten av Jobbiks politik har nämligen redan valt fel väg för länge sedan.
Utvecklingen har pågått en längre tid - allt medan europeisk höger jagat socialister och europeisk vänster angripit nyliberalismen. Och den naturliga konsekvensen av etnonationalistisk väckelse brukar förr eller senare bli varningarna för det judiska hotet. Judarna är opålitliga kosmopoliter. De dricker kanske inte kristna barns blod längre, men det judiska storkapitalet är en pålitlig fiende. Och så vidare.
Jobbik har visserligen hetsat mycket värre mot romer och varierande grad av xenofobi ingår i de flesta nationalistpartiers politik. Vissa - som Jobbik men också grekiska Gyllene gryning - utgör den europeiska nyfascismens främsta frontpartier. De som testar gränserna.
Till exempel att blåkopiera 30-talets antisemitism.