Som det går att läsa i dagens huvudledare har det stormat kring seriefiguren Tintin. Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri i Stockholm har med rätta fått rejält med kritik för sitt beslut att börja rensa ut Tintin och annan potentiellt politiskt inkorrekt och därmed möjligt förhatlig litteratur. I en annan huvudstad, inte så långt från oss, tror jag dock att förståelsen hade kunnat vara större, åtminstone från regimens sida.
Fast i det fallet är det förstås inte Tintins äventyr i Kongo som skulle vara känsligt, utan den unge journalistens något ansträngda relationer till myndigheterna i Bordurien. En fiktiv stat, som ändå har en modern motsvarighet: Vitryssland.
I Tintinböckerna har Bordurien både drag av 30-talets fascistdiktaturer och de stalinistiska efterkrigsstaterna. Även om landet brukar placeras på Balkan är ändå likheten med dagens vitryska diktatur nästan löjligt uppenbara. Samma överdrivna och lättotalitära nationella självtillräcklighet, ja till och med en diktator, Alexander Lukasjenko, vilken precis som Borduriens självhärskare, marskalk Plekszy-Gladz, till och med bär mustasch (låt vara inte lika anslående).
I helgen var det parlamentsval i Bordurien, förlåt Vitryssland. Det gick som det brukade. Oppositionen fick inte ett enda mandat.
Och ändå gick det inte riktigt på räls för Lukasjenko.
Valdeltagandet torde nämligen ha varit irriterande lågt - långt under den officiella siffran på 74 procent. Utgången tyder på ett högst påtagligt missnöje.
Enligt en (möjligen osäker) opinionsundersökning vill 70 procent av vitryssarna ha en annan president än Lukasjenko. Det förvånar mig en smula, för det finns fortfarande många som tar Batjka ("farsan") i försvar, fast utvecklingen går knappast i rätt riktning. Förutom att friheten fortsätter inskränkas sjunker reallönerna.
Samtidigt finns det fortfarande faktorer som talar till Lukasjenkos fördel. De offentliga investeringarna är påtagliga och kommer vanliga människor till del, korruptionen relativt låg och medan många kan peka på positiva skillnader jämfört med grannländerna Ryssland och Ukraina är det få som tänker på att Lukasjenko köper sig ekonomisk nödfrist genom att sälja ut näringslivet till ryska intressen.
Problemet är den hopplösa oppositionen. Det finns ingen Julia Tymosjenko i Vitryssland och förmodligen skulle Lukasjenko vinna även ett fritt presidentval i brist på bättre alternativ. I år förefaller visserligen valbojkotten ha varit framgångsrik, men jag är tveksam till om detta egentligen kommer att gynna oppositionen särskilt mycket.
För den politiska situationen i Östeuropa är parlamentsvalet i grannlandet Syldavien, förlåt Ukraina, nästa månad långt viktigare. I Ukraina finns det fortfarande en reell chans för demokraterna att göra bra ifrån sig. I en situation där hoppet falnar i både Minsk och Moskva lyser lågan fortfarande i Kiev.