Ännu ett år i kriget mot terrorismen
Kriget mot terrorismen tar inte paus för naturkatastrofer.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Men någon vapenvila i kriget mot terrorismen råder beklagansvärt nog inte. Av den enkla anledningen att terroristerna inte är intresserade av någon borgfred. I denna stund planeras nya attentat. Dagligen exploderar också bomberna i Irak - låt vara att dessa händelser tillfälligtvis förpassats till notisplats på mediernas nyhetssidor.
På det globala slagfältet är förstås Irak bara en plats bland många. Men det är en plats som av flera skäl blivit strategisk viktig att behärska inför framtida kraftmätningar. Situationen kompliceras naturligtvis av att "terroristerna" inte är någon lättdefinierad grupp. Vissa är al-Qaida mer eller mindre närstående organisationer, men det finns också självständigt agerande "nationalister" och kriminella ligor. Att kalla alla dessa individer och grupper för terrorister är att göra det väl enkelt för sig. Samtidigt är det uppenbart att al-Qaida på olika sätt försöker engagera sig i syfte att försvåra Iraks demokratisering.
Den 30 januari skall parlamentsval hållas, vilket onekligen bara kan beskrivas som ett högriskprojekt. Situationen är visserligen långt ifrån entydigt negativ. I det shiadominerade söder och framför allt i det kurddominerade norr är det relativt lugnt. Men vad hjälper det om våldet i den så kallade sunnitriangeln helt skulle förhindra valet? Hur många väljare kommer att över huvud taget våga sig ut på valdagen?
Våldets orsaker har förklarats på många olika sätt, men vad gäller omfattningen är det enklare att analysera situationen. Förenta Staternas enskilt största misstag efter invasionen var förmodligen att såväl hela den irakiska krigsmakten som polisen permiterades. I synnerhet det senare bidrog till uppkomsten av ett maktvakuum, som USA uppenbarligen förberett sig dåligt för. Dels har de amerikanska soldaterna varit för få (och ändå har kontingenten aldrig understigit 100 000 man), dels har dessa huvudsakligen reguljära arméförband haft svårt att hantera rent polisiära situationer.
Veckor och månader av laglöshet skapade, under en yta av relativt lugn, möjligheter för diverse terroristliknande organisationer att få fotfäste. Det kan diskuteras vilket folkligt stöd dessa grupperingar har - terrorn riktar sig minst lika mycket mot den egna befolkningen som mot de amerikanska soldater eller exempelvis utländska hjälparbetare. Den extremt våldsinriktade politiken har under alla omständigheter rönt vissa framgångar. FN lyser till exempel i stor utsträckning med sin frånvaro.
Om parlamentsvalet misslyckas i den meningen att det i praktiken inte går att genomföra på många orter är det tveksamt vilken folklig representativitet det nya parlamentet kommer att få. Dagens oklara politiska situation riskerar då att bestå eller förvärras.
Om valet däremot går att genomföra finns åtminstone chansen för att Irak successivt kommer att kunna lösa sina egna problem. Terroristernas resurser är inte outsinliga och mycket tyder på att de (faktiskt också bokstavligt) bränt mycket av sitt krut de senaste veckorna.