Pragvåren 1968 blev ett begrepp redan under sin samtid. Men det kom en höst. Bara några månader efter Pragvåren var diktaturens ordning återställd.
I helgen rullade sovjetbyggda stridsvagnar in i en annan stad, i en annan del av världen. I syriska Hama satte regimen in pansar och artilleri mot civila demonstranter, med över hundra döda som följd.
Syrien upplevde en sorts Utöya-massaker. Omvärlden protesterar, men vi har vant oss vid regimens brutalitet och få vill gå från ord till handling i umgänget med regimen i Damaskus. Storbritanniens försvarsminister William Hague är en av många som konstaterar att det inte ens är "en avlägsen tanke" att ingripa militärt. Därför är också det yttre trycket på regimen begränsat.
Medan syrierna slår sina knogar blodiga mot stridsvagnarnas torn fortgår inbördesstriderna i Libyen. Den senaste tiden har rebellerna uppnått vissa framgångar, men samtidigt mördades självaste överbefälhavaren Abdel Fattah Younes. Mordet symboliserar i sig hur splittrad - ideologiskt, men också efter klanlojalitet - rebelledningen är.
Inte ens i föredömet Egypten går händelserna revolutionens väg. I ett inslag i Sveriges Radio på måndagsmorgonen hör jag hur välutbildade unga egyptier beklagar sig. Arbetslösheten är lika hög som före revolutionen, samtidigt som turistindustrin har skadats och många har det sämre än förr.
Utmaningen är inte liten, för besvikelsen är stor och människors tålamod begränsat. I sig kan detta leda till en radikalisering. Islamister står beredda att ta över om demokraterna misslyckas.
I andra fall har kontrarevolutionen vunnit stora segrar. Med benäget bistånd från det ärkereaktionära Saudiarabien har till exempel demokratirörelsen i Bahrain krossats.
Samma omvärld vilken i våras glatt hejade på från läktarplats verkar nu måttligt intresserad av nya revolter. Det finns faktiskt vissa likheter med reaktionerna på både Pragvåren och Praghösten. Alla var visserligen upprörda över den sovjetiska brutaliteten hösten -68, men samtidigt fanns det förmodligen de som i hemlighet var ganska nöjda med att den säkerhetspolitiska stabiliteten återställdes.
En annan förklaring till den relativa toleransen gentemot östblocket var en sorts "geoidelogisk" obalans. Pragvåren var relativt högervriden under en tid när den unga vänstern skördade stora framgångar i Västeuropa.
På liknande sätt har varken höger eller vänster tagit arabvåren till sina hjärtan. På mikronivå symboliserades detta tydligt av exempelvis Vänsterpartiledaren Lars Ohlys tal under Almedalsveckan, som jag hade det tvivelaktiga nöjet att avnjuta. Ohly uppehöll sig vid Ship to Gaza, men nämnde i övrigt inte med ett ord vare sig Tunisien, Syrien eller något annat revolterande arabland.
Arabvåren låter sig inte pressas in i några mallar, men det gör inte blodet på Hamas gator mindre rött. Olika länder går olika öden till mötes, men där revolutionen riskerar att misslyckas är det inte säkert att demokrati blir det främsta slagordet nästa gång. I stället för demokratiska protester kan det då bli frågan om väpnad islamism.