Arafats sista dekret blir ingen brandfackla
Förhoppningsvis begravs gårdagens politiska mentalitet tillsammans med den palestinske presidenten.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
På sätt och vis symboliserade dödskampen ganska väl Arafats liv, en ganska komplex politisk natur och ett mycket omväxlande öde.
De sista åren var Arafat en politiskt bruten man, isolerad i Ramallah och utan mycket av den tidigare auktoriteten inom den egna befolkningen. Arafat personligen bar ett stort ansvar för de senaste årens intifada, eftersom han vägrade godta den fredsplan som förhandlades fram under Bill Clintons ledning på Camp David.
Men Arafat vore inte Arafat om han inte hade något i bakfickan - också efter sin egen död. Sålunda var det hans sista vilja att bli begravd i Jerusalem, och som det verkar allra helst vid Tempelberget. Måhända fanns det inga politiska baktankar, men riskerna med en sådan begravning vore enorma. Bara själva begravningsakten hade kunnat leda till våldsamma sammanstötningar mellan israeler och palestinier och på samma sätt skulle hans grav efteråt bli föremål för ömsom vandalism och ömsom politiska pilgrimsvandringar.
Tack och lov finns det realister också i Arabvärlden. Sålunda har snabbt samförstånd nåtts om en diplomatiskt utomordentlig lösning. Begravningsceremonin skall hållas i Kairo och själva gravsättningen i Ramallah. Därmed går det att ordna en statsmannaliknande begravning utanför oroshärden på Västbanken (och utan Israels inblandning), samtidigt som vanliga palestinier får möjlighet att delta under gravsättningen. Formellt kommer graven i Ramallah att vara tillfällig och i en framtida palestinsk stat finns kanske möjlighet att flytta kistan till östra Jerusalem.
Arafats sista dekret kommer däremot inte att uppfyllas och möjligen avspeglar begravningsprocessen ett nytt och mer hoppfullt politiskt klimat. Om halsstarrighet ersätts med teknokratiska förhandlingar och diplomatiskt finlir är mycket vunnet. De uniformerade herrarnas tid bore vara ute och framtiden tillhöra gråmelerade diplomater med portföljer under armarna istället för Kalasjnikovs.