Arbete eller bidrag, valet närmar sig
Det var länge sedan alternativen i svensk politik var så tydliga som under gårdagens partiledardebatt.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt började med ett frontalangrepp på den socialdemokratiska regeringen och stödpartierna. Den oenighet som regeringskartellen uppvisar i ett antal olika frågor ställdes mot en enad borgerlighet. Det var i alla fall det som Reinfeldt ville poängtera. Statsminister Göran Persson kontrade snabbt med frågan om till vilken nivå ersättningen i arbetslöshetskassan skall sänkas. Till moderaternas 65 procent eller hållas kvar på 80 procent som folkpartiet och kristdemokraterna vill. En fråga som socialdemokraterna uppenbarligen skjutit in sig på och som vi garanterat kommer att få höra mer om fram tills valet.
Samtidigt som Persson påstår att det inte går att leva på 65 procent av sin lön som arbetslös genomför han en politik (friåret) där anställda går från lön till bidrag (som motsvarar 68 procent av lönen) under ett år. Dessutom var Persson finansminister när socialdemokraterna sänkte ersättningsnivån till 70 procent.
Den tydligaste skiljelinjen mellan blocken är uppenbar. Den är numera den borgerliga sidan som förespråkar arbetslinjen medan det socialistiska blocket använder medborgarnas bidragsberoende som maktbas för fortsatt styre. Trots ett decennium med socialdemokratiskt regeringsinnehav har Sverige fortfarande hög arbetslöshet och ett stigande bidragsberoende.
Den socialdemokratiska taktiken inför valet är redan given. Moderaterna (och borgerligheten) skall framställas som elaka bidragssänkare. Persson kommer att anklaga sina motståndare för att de "slår på de svagaste". En taktik som kan ses som hycklande i ett system som beskattar låginkomsttagare hårdast i världen. När över en miljon människor inte går till jobbet varje dag måste rimligen något göras förutom att skicka hem ytterligare 12 000 (friåret) och ge mer pengar till AMS.
Kristdemokraternas Göran Hägglund vill ha en folkomröstning i kärnkraftsfrågan och Maud Olofsson ställde dagens kanske viktigaste fråga: Vart tar alla pengar vägen? I meningen att trots världens högsta skattetryck ser vi allt fler hemlösa på gatorna, längre väntan på läkare, sämre undervisning och sjunkande kvalitet på den offentliga servicen. I socialdemokraternas Sverige tycks pengarna aldrig räcka till. Varken för staten eller för hushållen.
Vänsterledaren Lars Ohly hade en hektisk förmiddag. Var det meningen att någon skall bli imponerad av att Lars Ohly lyckades ta avstånd från sovjetkommunismen 1992? Ett år efter att Sovjetbygget pyste ihop, tre år efter Berlinmurens fall och flera decennier efter att alla andra insett att öststaterna byggde på ett människovidrigt system. Men för Ohly som sörjde när Berlinmuren föll 1989 tog det förstås ett antal år för livslögnen att sjunka in.
Smått komiskt blir det när Lars Ohly på förmiddagen försvarar sitt medlemskap i Svensk-kubanska föreningen för att på eftermiddagen bli avfärdad som medlöpare av föreningens ordförande eftersom Ohly kallade Kuba för en diktatur.
Möjligen var det startskottet för kommande valrörelse vi bevittnade i går. I alla fall var det länge sedan den inrikespolitiska debatten var så vital.