I måndags köpte fyra svenska medborgare fyra vanliga biljetter till lördagens fotbollslandskamp mellan Norge och Turkiet på Ullevål. Dagen därpå avbokar det norska fotbollsförbundet biljetterna av säkerhetsskäl. De fyra svenskarna skulle nämligen sitta bland den vanliga norska menigheten.Så långt inbjuder händelserna mest till mer eller mindre dåliga Norgehistorier. Men historierna får en bitter eftersmak då det visar sig att de fyra avvisade svenskarna begått ett allvarligt "misstag" - de har fel efternamn.Inanc Tuna och hans tre kamrater har alla vad som brukar kallas utländsk bakgrund, nämligen turkisk. Men alla är svenska medborgare, låt vara att Tuna är född i Storbritannien..."Vi är inga fanatiska fans utan bara fotbollsintresserade killar, så därför ville vi sitta bland vanligt folk" hävdar Tuna i Dagens Nyheter. Närmast ett föredöme i dessa huligantider, men i Norge är man av annan uppfattning."Vi skiljer supportrar från varandra och det är inte konstigt" säger informationschefen Roger Solhem och det låter ju rimligt. "Därför har vi en sektion för bara turkar" fortsätter han sedan. Ridå. Det har ingen betydelse vilket medborgarskap du har, vem du hejar på eller om du bara är intresserad av fotboll i största allmänhet. Turkar är turkar och utgör en säkerhetsrisk. Vad som hade hänt om Inanc hette Svensson istället tycker Solheim "är en patetisk fråga".Det är förstås en sak om säkerhetsbestämmelser får oväntade och oönskade effekter. En annan om ansvariga ens vägrar se dessa effekter.Men vi skall inte förhäva oss. Många svenskar med invandrarbakgrund kan vittna om att efternamn och etniskt "ursprung" fortfarande påverkar vardagen. Även för den som är född i Sverige eller rentav har föräldrar som bott här hela sitt liv. Det talas om andra och tredje generationens invandrare. Hur många generationer krävs det för att bli svensk "på riktigt"?Själv funderar jag på att skaffa en biljett så fort det blir aktuellt med en landskamp mellan Norge och Ryssland. Då skulle norska fotbollsförbundet få något att bita i.
