Inte bara genomför Ryssland militärövningar med fingerande anfall mot grannländerna, som naturligtvis väcker oro (eller borde göra det) också i vårt land. Nu har Ryssland dessutom stoppat alla adoptioner till Sverige.
Tidigare i år antog duman en lag som förbjuder adoption till ensamstående föräldrar i länder som tillåter samkönade äktenskap och nu har staten alltså stoppat alla adoptioner till Sverige. De samma kommer inte att återupptas förrän ett avtal skrivits under som garanterar att ryska barn inte adopteras till homosexuella föräldrar.
Exakt vad detta innebär och huruvida det ens finns lagliga möjligheter för Sverige att skriva under något avtal återstår att se. I bästa fall kan det ryska adoptionsstoppet rentav vara uttryck för ett missförstånd, för i praktiken adopteras inga barn till samkönade äktenskap. Det är likadant i fall med adoptioner från andra länder.
För det dryga dussin barnhemsbarn som väntar på att få adopteras till svenska föräldrar, och som redan träffat dem, är stoppet hur som helst en tragedi. Det är inte heller de enda ryska barn som drabbats av hårdare adoptionslagar.
Nyligen stoppades som bekant adoptioner till USA, fast i det fallet som ett ”straff” för den amerikanska så kallade Magnitskij-lagen – tillkommen efter att den ryske juristen Sergej Magnitskij först fängslades för brott han sannolikt inte begått och därefter torterades till döds.
Det kan alltså finnas flera skäl till den hårdare ryska politiken i adoptionsfrågor, det behöver inte bara handla en ökad aversion mot homosexualitet som sådan. Att klimatet mot homosexuella hårdnat i Ryssland är uppenbart, men attityden i adoptionsfrågor är i just det hänseendet inte annorlunda än i många andra länder. Då är det snarare Sverige som är undantaget.
Att Kreml släpper fram huliganer på gatorna i ”kampen” mot homosexualitet handlar inte heller bara om aversion mot den sexuella läggningen som sådan, utan bör också ses som ett sätt att motarbeta den liberala oppositionen i stort. I sammanhanget bör man minnas att medan folkmajoriteten har konservativa uppfattningar, blir det svårt för liberaler att inte ta angripna homosexuella i försvar – vilket leder till minskad folklig identifikation och det är förstås precis det Moskvas politik syftar till.
Delvis är det också ett spel med sovjetnostalgiska förtecken, som dock kan slå tillbaka. Under sovjettiden bedrev staten en skoningslös kamp mot öppen homosexualitet, men det innebar verkligen inte att skinnskallar fick härja fritt på gatorna. Även bland mycket konservativa ryssar torde gatuvåldet skrämma mer än homosexualitet!
För de nu drabbade barnhemsbarnen och deras påtänkta adoptivföräldrar är allt detta dock av akademiskt intresse. För deras skull bör svenska staten göra vad den kan för att få ryska myndigheter att ta fason.