Bäst i världen på dyr nedrustning
Fyra procent av försvaret blir kvar! Men inte sparar vi några pengar för det...
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Försvarskapacitet mäts förvisso i mer än antalet man i uniform. Ännu i början 1990-talet kunde Sverige mobilisera mer än 700 000 man, men dessa förband utgjordes delvis av dåligt utbildade och framför allt dåligt utrustade soldater.
Men även om den faktiska försvarskapaciteten inte minskat med exakt 96 procent, påvisar ekvationen likväl hur långtgående nedrustningen varit. Det handlar om långt mer än en halvering. Naturligtvis får det säkerhetspolitiska konsekvenser.
Något omedelbart hot i form av ett aggressivt och till tänderna rustat Sovjetunionen finns inte. De säkerhetspolitiska förutsättningarna har visserligen förändrats under dramatiska former tidigare i historien. Ännu i slutet av 1920-talet var till exempel Tyskland en militär lilleputt. Tio år senare satte Tyskland världen åter i brand.
Däremot är vi numera bättre skyddade också mot potentiella hot, genom EU och framför allt Nato. De baltiska nationerna är Nato-medlemmar, likaså Polen. Sverige har helt enkelt tagit chansen att åka snålskjuts på den Nato-utvidgning som emellanåt kritiserats från vänsterhåll.
Men även med dessa förutsättningar finns det en gräns för hur långt nedrustning kan genomföras innan vi istället borde tala om avrustning. Försvarsanalytikern Johan Tunberger vid Försvarets forskningsinstitut (FOI) säger att förmågan att "uthålligt geomföra en operation med klara strategiska mål är praktiskt taget noll i dag". Sedan mitten av 1970-talet har antalet ytstridsfartyg minskat från närmare 70 till i dag 12, efter nästa försvarsbeslut sju. Sverige kommer att ha 28 kanoner av typ Haubits 77 kvar. Att jämföra med exempelvis Finland som kan mönstra nästan 1 000 pjäser.
Nedrustningen har gått så långt att Sverige får svårt att hantera ens dagens, relativt begränsade internationella uppgifter. Regeringen utlovar frikostigt mer av den varan (internationell beredskap) och uppvaknandet lär bli brutalt. Sveriges inflytande inom exempelvis EU kommer att nå en ny bottennivå och särskild irritation kommer hyckleriet att väcka - att regeringen högtidligt utlovar en sak och sedan aktivt motarbetar dessa löften genom den egna försvarspolitiken.
Och ändå lär inte särskilt mycket pengar sparas in. Under många år har nedrustningsbeslut efter -beslut fattats med måttlig ekonomisk effekt. Anledningarna är flera, men man får inte glömma att nedrustningarna utgör exempel på enormt resursslöseri. Verksamhet flyttas till höga kostnader, byggs åter upp och läggs ned!
Men vad säger då försvarsminister Leni Björklund om utvecklingen? I en intervju i Dagens Nyheter hävdar hon bland annat att: "som lekman har jag svårt att se hur man kan göra saker och ting på ett billigare sätt. Det är professionen själv som måste se de möjligheterna. Det är viktigt för mig att se till att det finns ett ekonomiskt tryck på försvaret."
Skulle försvarsministern vara en lekman? Björklunds uttalande är lika pinsamt som förmodligen ärligt. Hon vet helt enkelt inte vad hon sysslar med. Kanske var det rentav just därför hon fick jobbet av Göran Persson? Statsministern behövde en lydig tjänsteman som får ta stryk när kritiken egentligen skulle drabba Persson själv.