Är det bara jag som blir så där innerligt trött på julsångerna. Enligt min bestämda uppfattning kan "Hej tomtegubbar" dra i våld. Det gäller också merparten av de övriga inläggen i den musikaliska debatten. Den avgörande frågan är vad som gör att jag blir aningen anti? Vår ständige provokatör har svaret. Efter en alldeles för lång utläggning och tämligen svulstig plädering sammanfattar han med orden att "det hela är utomordentligt enkelt"! Sedan hänvisar han till det ständiga bruset av julsånger i snart sagt vare tänkbar affär. Kanske stämmer det! Men i så fall har kunden ett oslagbart sätt att befria sig från det tonsatta juleriet. När allt befinns inhandlat och klart kan kunden lämna butiken och gå ut i friska luften. Väl där är han eller hon befriad från julsånger, så långt är allt gott och väl. Men personalen kan inte springa till skogs. Den förväntas jobba. När handeln är som mest högintensiv krävs hela tiden kunnigt folk som tar emot förväntansfulla kunder. Om något ska vi önska affärerna lycka till. Julhandeln är viktig. Butikerna, dess ägare och anställda är beroende av att handeln går som på räls. Dock inte sådan räls som Banverket står för och SJ trafikerar. Den är hela tiden sönderhackad av retliga elfel. Har ni tänkt på hur det är när gamla goda vänner träffas? Jo, då måste man inte prata hela tiden. En stunds tystnad kan ofta vara på sin plats. Var och en kanske har något eget att tänka på eller så samlar sig var och en till en noga genomtänkt åsikt. Om var och en framför synpunkter som bygger under slutsatsen brukar det efterföljande resonemanget bli av högsta möjliga intresse. Så är det i dag! En av våra äldsta vänner (klimatflykting under ett tiotal år) hävdar att Sverige är "förbaskat kallt". Vi håller gärna med. Ty även om det inte är tvåsiffriga minusgrader kan vädret kännas burrigt i överkant. Vi talar nu om det så kallade Göteborgsvädret, det väder som består av ett par plusgrader, fukt och vind. Den väderlek som kan kännas långt mycket kallare än vädret i såväl Funäsdalen som Hemavan. Göteborgsväder finns lite varstans, även i Malmö, för att inte säga på Koster. Vår före detta klimatflykting insisterar därför på att vädret i norra delen av Sverige är varmare än i södra, särskilt drabbat av köld är de södra kusttrakterna. Inte i absoluta tal och grader, förstås, men när det gäller den upplevda köldeffekten. Minus femton grader i Idre känns behagligare än plus fyra i Helsingborg. Någon egentlig diskussion blir det inte. Vi är rörande överens och finner att våra meteorologiska erfarenheter leder till eniga omdömen. För en gångs skull har de tedrickande debattörerna inget behov av retoriska skamgrepp eller tekniska finter. Snarare bibehålls lugnet. Trevnaden ackompanjeras av de hemstöpta stearinljusen. Ett av dem brinner med våldsam låga varför vi går till angrepp med saxen i syfte att korta en överaktiv veke. Lite senare (samma dag) ska vi ha ny träff. Men först beger sig gästerna hem för att skifta mundering och posta en och annan julhälsning. Under tiden förbereder jag aftonen. Dukar med vitt porslin, arvegods från min gamla kära moster. Bestick från Danmark (Jensen) och glas från det i dag slumrande Flygsfors glasbruk. Servietterna har inte julens röd färg. De är i stället vackert ljusgröna. Ungefär som de första späda björklöven, som vi alla längtar till. Men först tillåter vi julefriden lägra sig.
