Redan under maj månad hade Försäkringskassan polisanmält över 400 personer misstänkta för bidragsbrott. Totalt räknar myndigheten med att få tillbaka drygt 100 miljoner från dem som har fått felaktiga bidrag utbetalda.
Det finns naturligtvis de som av misstag har uppgett fel uppgifter, sådant är svårt att komma ifrån. Det är inte heller något större problem. Men enligt Försäkringskassan är det vanligt att bidragssökare överdriver funktionsnedsättningar eller helt enkelt ljuger, för att kunna inkassera större summor än vad de är berättigade till.
I Svenska Dagbladet (31/7) skriver teknologie doktorn och samhällsdebattören Nima Sanandaji att allt fler svenskar anser att det är acceptabelt att fuska med bidragen. Om det var något den borgerliga regeringen verkligen försökte gå till botten med efter valet 2006 så var det just att minska fifflet med bidragen.
Socialdemokraterna hade under statsminister Göran Persson, på ett ytterskt cyniskt sätt, förtidspensionerat och gömt undan mängder av arbetslösa för att på så sätt kunna förbättra statistiken. Detta, liksom det omotiverade bidragsberoendet, skulle med den borgerliga regeringen ersättas med en arbetslinje. Det är varken rimligt eller hållbart att de som har möjlighet att arbeta i stället lever på bidrag.
Sanandaji skriver att enligt World Value Surveys kartläggning ansåg endast 55 procent av svenskarna under perioden 2000-2004 att det aldrig var rätt att överutnyttja välfärdsstatens bidragssystem. Moralen i dessa frågor ökade något under nästa undersökning, men är enligt studien för 2010-2014 nere på samma dystra nivåer återigen.
Att denna utveckling är skadlig både för välfärdsstaten och tilliten mellan medborgarna ska inte behöva påpekas, men uppenbarligen är det många som inte ser det så.
Det finns en mängd möjliga förklaringar till vad denna utveckling kan tänkas bero på. Att en fungerande välfärdsstat (eller en demokrati över huvud taget) är beroende av socialt kapital är inget kontroversiellt påstående.
Om tilliten mellan medborgarna sjunker är det inte konstigt att fler roffar åt sig av det gemensamma – annars kommer ju någon annan att göra det, tänker kanske någon. Med minskad tillit minskar också viljan att betala för det gemensamma. Det höga skattetrycket känns omotiverat. Och ju fler som fuskar, desto mer accepterat blir det. Att det höga skattetrycket och den välfinansierade välfärdsstaten har skapat en bild av ett system som klarar av ”lite” skattefiffel gör inte saken bättre.
Hur man ska komma tillrätta med den negativa utvecklingen är inte självklart. En början är att försöka lagföra så många bidragsfuskare som möjligt. Men det krävs också en social förändring.
Om den stora majoriteten av svenskarna hade varit ytterst illvilligt inställda mot de som fuskade med bidragen skulle förmodligen antalet brott minska. Men om halva Sverige inte anser att det är ett så stort problem, är det kanske värt att chansa?