Bortglömda åldringar i gistet folkhem

Det finns pengar. Men däremot inte prioriteringsvilja och mod.

Norrköping2005-02-12 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Åldringarna i Lönneberga fattighus framlevde som bekant sin sista dagar i armod. Det är en mindre smickrande bild av det gamla Sverige Astrid Lindgren bjöd svenskarna på ? allt var verkligen inte bättre förr.
Men inte ens på fattighuset i Lönneberga behövde åldringarna fasa för att dö i ensamhet. Något som alltså förekommer i det moderna Sverige 2005.
Länsstyrelsen i Östergötland riktar följaktligen allvarlig kritik mot Ekhöjdens sjukhem. Vården är på många sätt helt enkelt undermålig. Friskare åldringar tvingas dela rum med dementa, inlåsta åldringar och värst av allt ? gamla människor som lämnas att dö i ensamhet.

Det ansvariga kommunalrådet, Rita Eklund (s), påstår sig vara förvånad över situationen ? vilket är illa nog i sig. Hon har suttit länge på sin post och kan inte gärna smita från sitt ansvar. Ej heller är det första gången som olika missförhållanden inom vården påvisas. Att Norrköping verkligen inte är den enda kommun i Sverige som har problem är i sammanhanget en föga tröstande omständighet.
Eklund lovar åtgärder, utan att precisera sig allt för noga.
Hon inser att det behövs fler anställda, men utlovar bara "rationaliseringar". Det finns inte pengar till nyanställningar påstår kommunalrådet.
Det är en begriplig och (ytligt sett) också rimlig förklaring. Finns det inga pengar så finns det inte och äldreomsorgens utgifter måste pressas tillbaka om inte kommunens budget åter skall spricka.
Samtidigt är det en fullständigt orimlig förklaring. Ty hur kan det komma sig att åldringar får dö i ensamhet på grund av pengabrist? Har Sverige just genomlidit ett krig, ser det ut som i Bosnien för tio år sedan? Eller är den möjliga referenspunkten snarare det av tsunamin drabbade Indonesien?
Sanningen är förstås den att det inte råder allmänt undantagstillstånd i Sverige och att det naturligtvis också finns pengar, så att gamla inte behöver dö i ensamhet. De finansiella bristerna är i själva verket helt chimära. Allt handlar om vilka prioriteringar som ligger till grund för vården, eller för den delen välfärdspolitiken i stort.

De flesta svenskar anser säkert att ingen skall behöva dö i ensamhet. Ingen skall behöva utsättas för en närmast medveten vanvård och alla sjuka skall erbjudas vård ? de svårast drabbade först. Det handlar om vad som brukar kallas de kommunala kärnuppgifterna. De som av naturliga skäl är viktigare än någonting annat och som alltid bör komma först när den kommunalfinansiella kakan skall fördelas. Vad det handlar om är alltså prioriteringar.
Åldringar är mer än bara en fysiskt svag grupp. De är beroende av att andra för deras talan i samhällsbruset av påtryckargrupper i nedskärningstider. Det är ett tufft jobb att vara kommunpolitiker och den som försöker försvara vald prioriteringsordning riskerar att bli kallad cyniker, en som ställer svaga grupper mot varandra. Inte har det blivit bättre av att politiken under decennier framställts som en väg där det alltid finns mer till alla.
Rita Eklund har modet att säga att det inte finns pengar när det inte heller finns några. Men hon har inte modet att erkänna att hon och andra makthavare misslyckats med sitt grundläggande uppdrag och uppenbarligen gjort allvarliga felprioriteringar.
Läs mer om