Jasminrevolutionen i Tunisien pågår ännu. President Ben Ali har förvisso flytt landet för länge sedan men delar av hans regering försöker klamra sig kvar vid makten. De demonstrerande tunisierna verkar dock inte vara nöjda förrän alla resterna av den tidigare regimen är borta ifrån makten.
De senaste dagarna har de största demonstrationerna på över 30 år ägt rum i Egypten. Närmare 1 000 personer har gripits, och i skrivande stund har totalt åtta personer dödats i sammanstötningar mellan demonstranter och president Hosni Mubaraks säkerhetstrupper. I staden Ismaila, norr om Suez, uppges sammandrabbningarna varit extra hårda under gårdagen.
I går kom även rapporter om att demonstrationer pågick i Jemens huvudstad Sanna. Här skanderade tusentals jemeniter att "30 år vid makten" var nog för president Ali Abdullah Saleh och att han skulle avgå.
Runt om Medelhavet, i den arabiska världen och i omvärlden följs händelserna med stor noggrannhet och sannolikt med betydande oro i vissa överdådiga palats. Rädslan för folklig resning mot sina diktatorer är betydande i flera stater. Att Egypten, som tillhör en av de mer hårdföra diktaturerna, inte lyckats skapa kontroll över massorna visar med vilken kraft folken reser sig.
Medan Tunisien redan tagit sina första kliv bort från ofrihet och diktatur står situationen och väger i andra nationer. Nyckeln kan mycket väl vara just Egypten. Faller regimen där kan de ske i vilket av de andra länderna som helst. Om Mubarak lyckas slå ner revolutionen utan omvärldens hårda fördömande lär andra lika skrupellösa ledare försöka göra detsamma.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton sa i ett uttalande om läget i Egypten att Mubarak borde "ta tillfället i akt att genomföra politiska, ekonomiska och sociala reformer som kommer att vara svar på det egyptiska folkets legitima intressen". Hittills har responsen varit tårgas och batonger. I dag, fredag, väntas demonstrationerna öka. Via olika sociala medier uppmanas folk att ge sig ut efter fredagsbönen.
Precis som alla andra människor vill medborgarna i Tunisien, Egypten, Jemen och annorstädes i den ofria världen bli just motsatsen. Fira från förtryck och med möjlighet att bygga en bättre framtid.
För trettio år sedan rasade kravaller i Kairo. Då handlade det om priset på bröd som regimen till sist sänkte. I dag ropar egyptierna och jemeniter efter frihet, i morgon kanske andra gör detsamma. Regimerna verkar inte vilja ge efter. De som i dag törstar efter det vi tar för givet förtjänar vårt fulla stöd.