Mitt under de jugoslaviska upplösningskrigen tog Sverige emot nästan 85 000 asylsökande (varav de flesta fick stanna). Jämte Tyskland gjorde det vårt land till Europas mest generösa, något vi kan vara stolta över och som emellanåt framhålls när frågan om dagens flyktingströmmar debatteras.
Vad som möjligen nämns mindre ofta var att det blott var under ett enda år (1992) som flyktingmottagandet slog i taket. Kriget tog nämligen slut.
Kriget i Syrien, som dessutom spillt över på Irak, fortgår emellertid. Och det är i grund och botten den stora skillnaden mellan nu och då.
De senaste tre åren har flyktingmottagandet ökat kraftigt, från ungefär 30 000 till nästan 55 000 förra året och (enligt prognoserna) runt 83 000 i år. Häromdagen presenterade Migrationsverket dessutom statistik för 2015 som tyder på att den branta kurvan långsiktigt visserligen ser ut att plana ut, men likväl kommer att fortsätta uppåt. 2015 väntas därför 95 000 söka sig till Sverige.
Givet de geopolitiska förutsättningarna i Mellanöstern tyder lite på radikalt ändrade förutsättningar under överskådlig tid. Dessutom finns det faktiskt många asylsökande som kommer till Sverige från helt andra regioner. I år och nästa år väntas sålunda över 30 000 asylsökande bara från Afrikas horn.
Inom det så kallade politiska etablissemanget torde många vara sorgligt medvetna om att det finns en gräns för vad Sverige mäktar med och att vi närmar oss den gränsen. Bara kommande år har 17,4 miljarder kronor budgeterats för flyktingmottagning, men efter Migrationsverkets prognos får förmodligen ytterligare resurser tillföras.
Till detta kommer kostnaderna för integrationspolitiken som väntas öka från dagens 16,5 miljarder till 24,7 nästa år.
På grund av bland annat bostadsbrist och ekonomiskt allt mer pressade kommuner kommer det ändå inte att räcka till. ”Vi behöver kanske 20 000 fler boendeplatser nästa år” säger till exempel Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt uppmanade människor att öppna sina hjärtan, medan hans efterträdare Stefan Löfven inte ger några bestämda besked över huvud taget. Det är i sig ett hot mot den i grunden generösa svenska flyktingpolitiken. Klarar densamma inte konfrontationen med en bister vardagspolitisk realitet riskerar vi ett sammanbrott med inte bara allvarliga partipolitiska konsekvenser (vad säger att inte Sverigedemokraterna kan fördubbla sitt väljarstöd ytterligare en gång?) utan också att pendeln svänger från den ena ytterligheten till den andra.
Kanske är det då bättre att med tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg konstatera att det krävs både hjärta och hjärna inom politiken.